Aftonbladet – 16 april 1851, sida 1

stare. Efter denna tids förlopp mötte mig min tvillingbror Albert, som var min tvillingbror äfven i studier, och vi tillbringade båda tillsammans ännu ett år utrikes. Ef:er detta möte och i följd af de underrättelser ban medförde från mitt fädernesland, greps jag af en ohjelplig hemsjuka, och jag kunde icke längre motstå min längtan att återse Adelaide. Du vet huru detta mål bortflyttades för mig— du vet den sorg som träffade mig i B., du som var en trogen vän vid min sida under Alberts sjukdom och död. Han dog från en glad framtid; jag lefde en mörk och oviss till möte. Vi bytte diplomer; döden är icke så noga med dylika meritförteckningar — de gälla icke iinom den fakulteten. Bida voro vi läkare, :f lika sinnelag coch utseende. Detta var min broders eget råd: jag skullle börja ett nytt lif, sade han. Det syntes mig antagligt; wi hade ofta som barn, och äfven sedan vi blefvo äldre, föörvexlat våra namn. När vår mor i vår barndom frågade coss: är detta Albert eller Lorenzo?, brukade vi alltid antaaga hvarandras namn, och det roade oss att sålunda för ett ögonblick förvilla henne; och äfven sednare tillställde ofta denna likhet med hvarandra de kostligaste qui pro quo. Jag återkoia sålunda till mitt fädernesland under min broders namn. Detta var icke svirt. Vi voro så fullkomligen bekanta med hvsrsndras firhållanden, att deraf intet bryderi kunde uppkomma. kallt fall beböfde jag icke frukta att bli igenkänd på da enda omständighet, som fordom skilde oss åt, nemliger mitt bår, som alltid varit ljusare än Alberts; ty detta bale nu betydligt mörknat likasom min hy. Sjelfva uttrycket i mitt ansigte liknade min broders mera nu än förr. Det är eget att ge akt på hur troget det inre hos menniskan ofta trycker sin stämpel på hennes yttre. Uttrycket i mitt ansigte var lika mycket förändradt som mitt lynne. Min blick, förr så irrande cch ostsdig, hade nu fått ett uttryck af säkerhet, min gång var lugnare och min billning röjde mera fasthet. Ioga af dessa fAygel-leenden, som förråda sjelfbelåtenbet och öfvermod, inkräktade nu mera mina läppar, lika litet som jag upplät min mun till detta innehållslösa joller om ett behagligt ingenting som är så kurant i vissa kretsar, men som blott är egnadt att förströ och sysselsätta sinnena, under det att det lemnar förstånd och hjerta tomma och törstande. Jag har återsstt Adelaide. (Fonts. följer.)