Aftonbladet – 16 april 1851, sida 1

kare och sjukvaktare, trädde oombedd för mitt minne Det stod såsom en vidrig motbild till det andra; ett trång! .snuskigt, osundt, hemskt och förfärande fängelse, utan me del för patienternas beqvämlighet och ändamålsenliga be handling, och det förekom mig som om ropen från de ar ma cffren, hvilka i en half menniskoålder släpat sina usl: lif inom dess ohyggliga murar, anklagade sina lyckligar lottade bröder, som skoningslöst stötte dem, belastade mer vansinnets och det kroppsliga lidandets dubbla börda, nec i dessa afgrundsschakt för att der, såsom de gröfsta brotts lingar, bortsucka sitt lif! Jag kunde icke annat än innerligt beklaga dem af min kamrater, som voro dömda att på detta otacksamma sät bortslösa sina krafter, sin ädla konst, der hoppet om lyck liga resultater endast kan jemföras med det man vore be rättigad att bysa vid medicin:k behandiing af patienter p pinbänken, och som dag!igen nödgas komma och gå me det djupt nedslående medvetande, att litet eller intet kunn gagna de olyckliga, som bhfvit förtrodda åt deras vård! Efter denna lilla episod, som är åmnad att förklara fö dig den sinnesstämning, som föranledde min resa, och d ämnen, hvarmed jag hufvudsakligast sysselsatte mig, åter tager jag, utan vidare afvikelser, berättelsens tråd. Från Slesvig fortsatte jag min resa, alltid med mycke nedslaget sinne; men jag kan säga, att den undersöknin: jag anställde med mig sjelf, och den återupprättelse af mit andeliga väsen, som jag ålade mig, bevingade tiden, son eljest skulle förekommit mig olidligt lång. Det var mi; kärt och angenämt att återkalla i mitt minne huru om sorgsfullt Adelaide arbetat på min andes frigörelse ur de dvergnät, som fängslade den; och ju mer jag gjorde mi förtrolig med hennes ider, ju mer jag närmade mig de ideal af en man, som denna högsinta qvinna målat för mig desto lugnare blef jag. Det förekom ig som om jag Pp detta sätt, oaktadt det afstånd som åtskilde oss, mer oc mer närmat mig intill henne, och jag kände en ljuf till fredsställelse hvarje gång jag genom ett kraftigt bemödand lyckades att besegra de hinder, som mitt lättsinne elle min svaghet ville lägga i vägen för det mål af förädlin J:g föresatt mig, och jag förnam då som om en flägt a hennes ande omgöte mig och tillhviskade mig bifall. Jag tror, att liksom min erfarenhet ökades, utvecklade äfven och stärktes min karakter under de 5 år jag vista des på egen hand och var helt och hållet öfverlemnad å mig sjelf, med kärleken till ljus och ångren till tuktomä