Aftonbladet – 16 april 1851, sida 1

Jag gick tillbaka öfver gården, och åter skymtade den esliga gestalten i de luggslitna kläderna förbi mig. sGlöm ej att låta hemta mig härifrån!s bad han och äste sina gråa ögon bedjande på mig. Minnet af detta besök på dårhuset har stått lifligt för nig, under det jag besökt dylika inrättningar i audra länler. Ingen af dessa har kunnat jemföras i skröplighet med Danviken, och jag har blifvit öfvertygad om sanningen af sn kamrats yttrande, att Stockholms dårbus är en skamläck för Stockholms stad. Stockholms stad har dock så många andra kostsamma inrättningar af mindre vigt och värde än denna, som skall vara en tillflygtsort för oskyldigt lidande medmenniskor. Sjelfva namnet har blifvit till ett skräckord, en buse, hvarmed man skrämmer barnet till tystnad. Liktydigt med fängelse och straffanstalt, förvärrar det den vansinniges tillstånd, framkallar dess paroxysmer, och hade ban fritt val och fria händer, skulle han afhända sig lifvet snarare än låta släpa sig dit för att der framlefva det i elände och bopplös förtviflan, utan utsigt till räddning. Dessa föreställningar trängde sig ännu lifligare på mig, då jag kom till Slesvig och besåg Irrenanstallto derstädes. Irrenanstallt — i allt en motsatts till Stockholms boDanviken — har, utom sitt förträffliga läge, en vacker ;rädgård och ängspark att bjuda sina olyckliga invånare till tidsfördrif och förlustelse. Alt är bärså omtänksamt, ;å barmhertigt ordnadt, att den sjuke, om han icke är alldeles ursinnig, så litet som möjligt påminnes om sin sorgliga beligsohet. Ingenting erinrar honom om sin fångenskap. Vandrar han på stranden af den lilla floden, eller I trädgården, ssr han inga dystra väktare, som bespeja honom; kastar han sina ögon upp mot sitt boningsrum, mötes hans blick ej af misstänkliga fönstergaller; ban störes ej af vilda rop och skri, han röjer inga förvridna ansigten i murarnes gluggar! Han vandrar ostörd och ser endast der och hvar en man sysselsatt med sitt arbete och utan att i honom ana en iäkare, en vaktare eller hem!ig vårdare, likalitet som ban anar det i fönsterbågarna infä jerust. Han eger ock frihet att besöka åtskilliga hus i staden, der ficra af invånarna äro styresmän för denna enstalt och deltaga i omvårdnaden om de sjuke. Danvikens höga plank, den trånga gården, de dåliga husep, ställets afskildbet från hela den öfriga verlden och snart sagdt allt menskligt umgänge, med undantag af lä