Aftonbladet – 15 april 1851, sida 1

TVILLINGBRODREN. En man med förstånd och bjerta skulle finna sig bem-l mastadd och lycklig i ett sådant hem, och ehuru jag väl icke sakniade någondera delen, föredrog jag det oaktadt ganska oftta, att tillbringa min afton med mina andefattiga vänner, i den qvalmiga teatersalongen, på en medelmåttig konsert, eiller på små tillställningar hemma och borta, der jag naturligtvis nödgades undvara Adelhaides sällskap. Och slutligen — dels af harm öfver hennes omedgörlighet och hennes egenheter, som jag kallade dat, dels ock at låttsinme, men i grunden af brist på fasthet i karakteren och i följe af denna vana att vilja läppja på allt, ondt och godt, bittert och ljuft, starkt och kraftlöst, friskt och dufvet, uttan att fastbålla eller fullt njuta något — gjorde jag mig slkyldig till en trolöshet, icke blott mot henne, utan äfven mot mig sjelf. Denna vana, att som en låderlapp fladdra mot alla nya föremål, tillhör egentligen grunda och vankelmodiga karakterer och förråder en fantasi, full af vattenblommor, som aldrig knyta sig och bära mogen frukt i förstånd eller känsla. Jag öfvertalade mig mer och mer, att Adelaide var en bizarr och onaturlig varelse, och hennes sällskap. förlorade småningom något af sin lockelse för mig. Icke så, att jag återfann (detta ideal hos en annan, eller att jag inom mig jemförde henne med någon af dem, som nu sysselsatte mig. Jagg bevarade alltid en helgedom i mitt bjerta för benne, åttminstone trodde jag alltid att jag hade henne der, men Gudl vet om det icke förhöll sig härmed såsom med helgonenss ben, hvilka oftast äro förvexlade . med andra, profana. Försktona mig från vidare bigt i detta ämne! Adelaide gjorde några förtvilade försök att bringa mi; till förnuit, men de strandade mot min envishet. Jag ka stada mig hejdlöst i en hvirfvel af små, plstta förströel ser, som nivellerade allt ädelt, som försökte att höja si; hos mig. Såsom Jampan flammear upp innan hon slocknar såsom stormen ryter våldrammast mot den stund de skall lägiga sig, såsom allt, hvilket har sin kulminations punkt hvarifrån det sedan återgår, så rasade jag nu våld sammare? än någonsin; det var som om allt det oädla ) Se A.. B. M Y9, 80 och 82—85,