Aftonbladet – 15 april 1851, sida 1

Jag hade studerat till läkare. Nu fattades jag af en vötslig tanke. Det var såsom denna id vidgat sig och svält, bemödande sig att fylla tomrummet i min själ. Jag ick ett outsläckligt begär att fortsätta mina studier, men ag beslöt att rigta dem förnämligast åt ett håll. Min resa skulle bli en underlig själskur. Jag tänkte på Mahals resor före syndafloden; såsom ban infann sig vid den gamla verldens bof ville jag uppsöka den nyas — dårhus. Jag hade en gång besökt Danviksbospitalet och sedan ständigt bibehållit ett smärtsamt minne af det intryck jag då erfor. Det var en klar vinterdag. Solen skred mot vester och det var mycket kallt. Dea branta backen med sina berg till höger och sitt gamla stakett till venster stod spegelblank och klippornas snöbetäckta afsattser glindrade i attonrodnaden. Jag giek in genom den dystra porten — la porta fatales som tilislöt sig knotande efter nig. Jag vet icke om solen nu gått i skog, eller om det höga p!anket utestängde dess lifgifvande strålar från gården och husep, nog af, en hemsk skugga insvep!e här alla föremål, och det hela hade en utomordentligt ödslig anblick. En sorts kastelan, en cyklop med ena ögat ombundet, mot:og mig vid porten och, biträdd i sitt kall af en annan liten oansenlig person med ett sjukligt utseende, förde mig mot en balft förfalien trappa. I den skumma förstugan mötte: jag af en lång mörklagd man. Hans ögon voro mörkgråa, och sjelfva det hvita hade förlorat sin naturliga perlblåa färg och antagit en gul. Hans hår var gråsprängdt, hans hy askgrå, eburu en rad af hvita tänder och en ännu rak gestalt motsade å!derdomstecknen i hans bår ochhy. Var god, sade ban, min goda herre, och laga att jag kommer bärifrån! Detta är mannens helsningsord till alla som besöka detta sorgliga näste. Han talade föröfrigt om politiska förföljelser, ryssen cch hårda slägtingar. Man sade mig att ban var landskapsmålare. Jag frågade om ban inte ville hafva färgor och penslar och ännu en igång försöka att måla. Jag skall aldrig glömma det uttryck i min och blick hvarmed han svarade: Måla här !o Elfva långa års lidanden till själ och kropp, elfva års fångenskap, elfva år tagna från lifvets korta blomningstid och bortsläpade i denna ödemark, sammanpressade till en enda bitter droppa i detta enda lilla ord! (Forts. följer.)