Aftonbladet – 15 april 1851, sida 1

——LR Jag drog mig raskt från de sällskaper som hittills uppagit och förslöat mig; jag lemnade allt för att blott få ndas i hennes närhet. En styrk2, en kraft och bestämdhet i tanka och känsla, som jag dittills knappast trott mig sjelf mäktig af, utvecklade sig sjelfmant i denna kamp. Jag kan icke beskrifva för dig min sinnesbeskaffenhet då jag kom och gick och aldrig mer kunde fiana friden i detta förut så kära och lyckliga hem. Glädjen var här flykting, och man såg den aldrig bägra ens i ett matt leende. Likväl mötte mig ingen enda förebrående blick der, snarare läste jag deltagande der jag bordt vänta ovilja. Sjelfva den gamla tröstlösa fadren bjöd till att trösta mig och räckte mig mildt handen i stället för att förkro:sa mig med ett: ,Cest vous qui me Pavez tuceln Han kända medlidande med mig då han såg mitt bleka förstörda utseende, min ånger, min förtviflan. Det är omöjligt att fatta mitt lidande under de 2:ne år, som nu förflöto utan att någon förändring i Adelaides tillstånd infann sig. Jag fick ej se henne hela denna tid, endast någongång höra hennes röst. Jag skall aidrig glömma den afton då jag, sedan man börjat frukta, att äfven jag skulle duka under i den mörka kampen med kärlek och ånger och på grund deraf beslutit att jag, för att skingra min förtvifllan, skulle göra en resa åt främmande länder gick till Edinburg för sista gången. Jag ville se henne innan jag, kanske för älltid, lemnade mitt fädernesland. Jag smög mig upp till hennes kammardörr och lyss nade, såsom jag ofta gjort, till ljudet af hennes röst... Jag hörde dessa ord uttalade med klar stämma: ;Förskräckelse hafver vändt sig emot mig, och såson ett väder förföljt min frihet och såsom en löpande sk; min helsals Den välkända rösten tystnade, men snart höjde de Isig igen med ett klagande uttryck: Jag väntade det goda och det onda kom, jag väntad ljuset och mörkret koml!... Ty jag vet du öfverandtvardar mig dödenom, det : Idet hus, allom lefvandom förelagdt är! Detta var då bennes afsked, hennes sista ord till mig.. detta den tröst jag skulle föra med mig på vägen! Ja gick utan att bafva mod att se henne... kanske, och de 7 syntes mig troligt, skulle jag aldrig få se henne mera! Det förekom mig som om jag gått bort från mitt I och för alltid sjunkit bland dödens skuggor.