Aftonbladet – 15 april 1851, sida 1

AT nin natur blommade på en gång och afbladades; det var om om lättsinnigheten, öfverdådet och det flyktiga i mitt inne med ens uttömde sina sista krafter. Det var storm och midnatt i min själ, men dagningen om, stormen lade sig, och då först kunde jag öfverräkna le härjningar den åstadkommit. Svedenborg säger: sMenniskan är himmel i minsta orm och bimmelen är menniska i störstar. Huru hade! icke jag med ett exempellöst lättsinne förstört min himmel! med sol och stjernor! Adelzide teg nu beständigt; bon lyfte sällan sin blick på mig och jag såg stundom ett föraktets löje på hennes läppar; detta uppretade och sårade mig tillika. Som en dåre fer jag dock fort att trampa på rosorna i mitt Eden, tills de slutligen alla vissnade under mina fötter ! Däm om min förvåning och förtviflan, mina samvetsqval och min ånger, då Adelaide, sedan hon vunnit fuilkomlig visshet om mitt trolösa handlingssätt, föll i en lifsfarlig feber, och efter att hafva blifvit återställd från densam ma, hemsöktes af en djup melankoli, som mer och mer förvirrade hennes förstånd. För sent insåg jag sanningen af hennes ord. Jag var bortryckt från mig sjelf, förbieknad ... jag hade herbergerat endast en half känsla i mitt bröst... jag var såsom en ek med grönskande krona och uräten staml!... Nöjets bägare hade innehållit opium, som förlamat mina själskrafter och fjettrat min naturliga verksamhet, försatt bjernan i hufvudet och bjertat i mitt bröst med en svaghet som hindrade mig från att tänka och känna på ett fullt och stort sätt. Under denna olyckliga inflytelse hade jag, förvillad och ytlig som jag var, icke anat detta känslans djup hos henne; och huru kärleken, som varit en blott stundens lek för I mig, hade för henne varit en lek på lif och död I Hvad jag nu anklagade mig sjeif, bur hårdt jag fördömde min dårskap! O, på det sättet rönte jag sanningen al de ord hon talat om rmitt bäitre jag, min ädlare natur och den skat som lig förborgad innerst hos mig — dessa ord blefvo mig på en gång, såsom Halfdan Ostaussons svärd klara och bittra.s i Med ens vaknade alla mina bättre, mina naturliga lkänstor och min medfödda, länge undertryckta och bort jl komna karaktär trädde åter i full verksamhet, och ja rönte så sanningen af Petrarchas ord: kärleken har noj kraft att ombyta den älskande i det älskade föremålet. —t, GG