Aftonbladet – 12 april 1851, sida 2

Stundom skämtade jag med Adelaide öfver dettå vår beständiga kamperande och erinrade henne om Thorild: ord: man bör icke tvista öfver det lilla som åtskiljer så att man glömmer det stora som förenar. Men hon tog det alltid allvarsamt, hvilket jag trodde härrörde af hen: nes melankoliska lynne, då utgången likväl bevisade att hon kade rätt i att betrakta det så. Ty, såsom olikheter i religionsbekännels2 ofta åtskiljer föräldrar och barn, broder från broder, maka från maka o. s. v., ja, icke sällan slipat dolken åt ett fordom älskadt bröst, så inträffar äfven, ait alltför stor olikbet i lynnen sliter de ömaste hand för längre eller kortsre tid, stundom ock för hela lifvet. Om man ville gifva akt på orsakerna till dylika söndringar; så skulle man finna, att de måhända mind:e ofta härröra af olikhet i karakterer än af total brist på karakter. Karakterslöshet åstadkommer fullt ut så mycken harm och skada i verlden som elakheten. Den sednare hissar modigt sin röda röfvareflagg, den förra deremot går gerna under menlöshetens hvita, men glider lätt i kölvattnet efter den röda och styrer ofta samma menniskofientliga kurs, Icke sällan bli sådana svaga karakterer den förstkommande starkes rof, och hvad som värre är: falskheten och beräkningen kasta gerna terning om deras själar, eller skifta dem såsom ett byte mellan sig, begagnar dem egenmäktigt såsom verktyg, dem de borikasta sedan de utnött, eller icke mer behöfva dem, Detta har jag nog fått erfara, och undrar nu mera icke öfver dödskallens svar till eremiten, då denne frågade hur det var i afgrunden, att de falska ligga djupast. Adelaide vigde faran af min ställning med säkrare hand än mitt eget öfverdådiga sinne ville medgilva. Vi fortforo derföre att våldsamt drsga oss allt längre från hvarandra. Sådan är menniskonaturen, eller rättare: öfver allt i naturen der jemnvigt saknas, der är storm. Men, och månne det gamla talet verkligen her grund för sig, att personer af olika sinnelag på det hela trifvas bättre tillsammans än personer af alldeles lika? Just dessa olikbeter, dessa skilda tycken och tänkesätt gålvo åt vårt umsänge en färgrikhet, en omvexling, som ett fortsatt umBinge mellan personer af lika temperament och vanor gäl