Aftonbladet – 12 april 1851, sida 2

dessa hennes-anmärkoiagar kunde plåga mig, ja, icke säl lan väcka vrede och harm hos mig, och likväl delade ja i visst fall hennes farhågor och var oftast ense med henni i bufvudsaker. Vi liknade tvenne personer af olika reli gionsbekännebe, hvilka, oaktadt i grunden öfvertygade on hvarandras kärlek till det rätta, likväl, till följe af den in bitna misstro, som hvar och en kult gemenligen inymper p sina medlemmar, icke kunna underlåta att anfalla hvarandra lärosatser. Kanhinda voro vi båda litet intoleranta; viss är emellertid, att våra strider beständigt förnyades oc! alt vi betraktade hvarandra såsom affällingar. Ingen vill gå öfver till den andras kyrka, liksom hvar och en a oss, i likhet ned katolikerna, ansåg sin för moderkyrkan den enda saliigörande. Emellertid kunde ingendera af os: fritagas från proselytmakeri, minst Adelaide, som, mec skäl öfvertygal om sin läras större värde, icke ville eller gerna kunde ge efter för mina nycker och min hårdnackade vilifarelse. Jag, ett inkarneradt verldens barn, lyrkade verlden och dess ruinerande njutningar; hon, en amiljelifvets och den stilla huslighetens dotter, älskade hemmet och deis gedign:re fröjder; redan häraf uppstod en viss, ehuru i sjelfva verket skenbar, skiljaktighet, som mer än en gång satte oss i harnesk mot hvarandra och förde oss våldsamt åt motsatta håll. Sterne siger någonstädes, att sällskapsmon: iskor likna skiljemynt, som jemt gå ur hand i hand i vexel: de förora saart prägeln, den nötes bort eller vanställes, då dermot mynt, som förvaras i jorden, bibehålla sin ursprungiga stämpel, läslig och ograverad. Detta är en sanning, som tål högst få undantag. Det är naturligt, att efter förnyade konflikter stundals en kallsinnighet insmög sig emellan oss och eit visst remlingskap efterträdde den förra förtrolighe:en i vårt imgänge. Liksom af tyst öfverenskommelse undveko vi issa ämnen, uti hvilka vi voro af stridiga tänkesätt, men om de kommo å bane utan vårt förvållande, upprördes vi våda samtidigt, liksom träffade gemensamt af en elektrisk töt; med ett ord, det var ett underbart tillstånd af ömom tilldragning och frånstötning, hvilket, som man lätt kan ana, hade en ganska sällsam inverkan på våra känslor ch vårt förbållande till hvarandra.