Aftonbladet – 12 april 1851, sida 1

känsla och förstånd, som gömde sig inom hemne och endast väntade på tillräcklig solvärma, för att. utveckla sig t sin fulla kraft och fägring. Så kände jag henne icke då, ehuru min aning i bättre stunder tilihviskade mig derom och det ädla i min natur drog mig intill henne. Men å andra sidan drog mig min ställning i lifvet tillbakz, skyrningsmonaderna omsvälvade mig beständigt och, så att söga, gjorde sina nivellerivgsförsök mot hvarje bemödande, som mitt båttre jag anställde att lyfta mig ur mullenn. Adelaides entusiasm förekom mig då rätt oita något excentrisk, hennes nobla stolihet missdömde jag för egenkärlek, hennes fasthet i hved bon ansåg rätt, såsom egeasinnighet, hennes sinnes otillgänglighet för alla de små retelser och aimabla synder, osmakligheter och löjligheter, som sällskapslifvet alstrar och tolererar, förekom mig såsom pruderi eller en sorts egen rättfärdighet, och den sannipgskinsla, som hos henne gemerligen cppenbarade sig i allt, syntes mig alltför string och skrupulös, hvarföre jag betraktade den såsom pedanteri; kort ssgdt, hon iörekom mig siundom underlig, egen, bizarr... mycket bra för en prest eller biskop af gamla skolar, men icke för en ung, lefnadsglad secigneur, sådan som jag, som ville ieiva och lå.a lefva och alldeles icke var så noga, om briljanterna, hvarmed ban ville förblända occeh förbländas, voro äkta eller oäkta. Sådan var, jag uppreepar det, min andra, min nyförvärfvade patur, sedan jag unnder en följd al år nödgats lefva tillsammans med bjertlösas, hufvudlösa och toma marionetier, iy man lär sig läst attt sdoptera de personers varor och iönkesätt, med hvilka m:2n företrädesvis sammenlelver. Det är just denna sorts fllärd, som undergräfver och härjar det ädia på jorden ochh förstör all glädje af djupare art, hvarföre ock Ödmanin ganska rätt säger, att audelig fattigdom utgör verliens :olycksalighet. Det hände sålunda oita, att Adelaide ocbb )2g voro al olika menivg. Hoa varnade mig för mina väänner och för: vådan af deras haltlösa umgänge; hon tvistaade ofta met nig, ehuru sällan om grundsatser, snarare om dessas tillåmpning. Det förekommer mig sjelf nu nästan som en gåta, ang