Aftonbladet – 12 april 1851, sida 1

Du känner den mörka hemlighet, som trycker min själ. För dig har jag icke dolt min ungdoms-, och jag fruktar det, mitt lifs förvillelse. Jag är nu åter i närheten af den qvinna, den enda jag någonsin älskat,.. min ungdomskärlek, min första, min sista! Jag bar berättat för dig huru denna kärlek först fick insteg bos mig, då jag, ännu en yngling på några och tjugu år, gjorde bekantskap med den älskvärda Edelbergska familjen. Huru outrensakligt är icke menniskobjertat! Ingen var så skön som hon, ingen så god, så ädel, så snillrik, ingen kunde så fylla hela min själ med ljus och salig hänryckniog, ingen kunde ge en sådan betydelse åt mitt lif och öppna sådana ljusa utsigter för framtiden som hon... och likväl förstod jag icke att bevara denna skatt åt mig, utan kastade den vårdslöst ifrån migl!..Ack, hvad bar jag icke lidit sedandess, hvilka ångerfulla och bittra år hafva icke följt på dessa korta glädjedagar! Huru dyrt har jag icke fått plikta för min blindhet, min dårskap! Nu, sedan jag biifvit äldre och erfarnare, bar isg sökt reda detta underliga förbållande, dessa motsägelser i min karakter och de orsaker, som arbetade på min urdeargång ; se här hur jag funnit en förklaring till gåtan om mig sjelf s Mina föräldrar dogo tidigt; det oaktadt hade jag blott vid mitt utträde i verlden genast blifvit bekant med Edelbergs och flyttat in i detta kärleksförhållande, så hade allt varit annorlunda, bättre, för mig, för oss kåda. Kärieken hade varit mig i stället för fader och moder, hem och syskon, och jag skulle säkert hafva fortfarit att utveckla mig i en ädel riktning; ty j2g Vår af naturen böjd för det goda och mig brast hvarken poesi, hängilvenbet eller förmåga att fatta lifvet ur en högre syrpunkt; men jag hade redan, under en följd afår, vistats ute i verlden, der ödet fogade så, stt de personer, som stodo mig närmast och åt hvilka icke blott min barndoms, utan även min ungdoms uppfostran och utbildning anförtroddes, voro af dessa små, ytliga, flärdfulla ceh andefattiga varelser, hvarpå veriden bar så atort förråd, som stimma i salongerna och fylla hvarje dess hörn med ett glittrande intet, som hvimla kors och tvärs j alla riktningar på lifvets banor, utan an.