Aftonbladet – 11 april 1851, sida 2

RR LL Ingen tröstare, ingen hjelpare! ingen varm hand på mitt stelnande bröst, ingen sval på min brännande panna! Tystnaden, de tomma väggarne upphemta mina suckar; månljuset irrar kallt öfver mina händer och passifloräns djupblå ögon blicka in på mig genom fönsterrutån. Jag ropar bögt, men intet gensvar i himmel eller på jord. Till himlen skulle dögk du hafva ledsagat mig om du velat det. Du skulle bäfva samlat de vilsna strålarna i min fantasi, upprättat det dallrande strängaspelet i mitt bröst och kallat till klarhet det ovissa och sväfvande hoppet i min själ! Du skulle hafva upphöjt mig i min egen tanke genom att göra rättvisa åt det goda hos mig och med huld kärleksfull hand bortskura fläckarna; i stället kastade du orättvisans bittra fradga öfver dem, och de svällde ännu mera. Nu är det för sent, farväl derföre, du hårde man, som förhärdat ditt hjerta och gjort trolösheten till en dygd! Tack ändå för de saliga stunder du gaf mig arma... de äro nu för alltid borta! Likkistan står mig när... det är det bästa af allt: så ilskade Gud verlden, att han gaf döden åt menniskan, på det kon icke skulle lefva i evigt elände, utan geaom döden blifva återförd, pånyttiödd till ett högre andeligt lif i Gud! I döden smälter allt ondt bort och genom den luttras vi sisom guldet i elden, till en renare, heligare tillvaro. Mea jag är nu en gång sådan att jag endast genom kärleken skulle kunnat helgas till en rätt död. Igenom kärleken skulle mitt hjerta hifva svällt af begär till det goda; jag skulle kunnat älsta hela skapelsen och aldrig känt en stråle af qval eller bitterhet, men såsom man fråntager ett öga sin synkraft, så har du släckt detia ljus inom mig... mitt hela väsen är uppgrumladt och oredigt, ty mitt väsens källa var kärlek; kärleken var mitt öga, milt samvete, min dygd, mitt Jif, min oskuld, mitt odödlighets hopp .. . mitt alli; du krossade den under din fot, och min varelse förmörkades... Så farväl då, du fladdrande fjäril i rymden, du sparf på gungande strå, du blomma för dagen, du ek med grönskande grenar och uräten stam, du blad på vågen, du sind i skyn, du irrbloss på heden, som natltvandrar, viliar, bländar, slocknar sist... farväll --— -— — —— -— mm —