Aftonbladet – 11 april 1851, sida 1

TVILLINGBRODREN. Då trängde plötsligt några toner till hennes öra oct en full, mild och skön mansröst sjöng Beethovens Ade hide, denna herrliga skapelse af en ren, rik och djup in spiration; dessa ljufva kärlekssuckar satte i musik och som andas med aftonflägten mellan myrtenqvistarne detta förtjusande svärmeri af ett glödande bjerta, som mer aldrig hvilande oro aningsfullt spanar den älskade öfver allt i naturen, röjer hennes bild i den speglande ån, i fjel lets drifvor, i den sjunkande dagens purpurskyar, på del stjensådda himlen, hör hennes röst i bäckens sorl, i näk terfalens toner, i vindens flägt — och som innerst p sin: röda blomblad evigt bär bennes namn! Det låg en sådan färg i sångarens föredrag, en sådai makt i hans toner, att de, såsom voro de magnetiska, drog: bjertan till sig, men icke blott hjertan; såsom Neckvisar lockar hafvets konung ur vattnet upp på jordens grön skande strand, så lockade dessa toner den olyckliga Ade hide ur den flod af smärta, som omsvallade hennes själ och nära fördränkte den i sina bittra böljor. Hon smöj allt närmare och nirmare, slutligen stod bon med sam manknäppta händer bakom Stvart, ty det var han, som på detta sätt lockade den arma flickan ur sin hemsk dvala... Stuart hade slutat och ännu stod hon der med hän derna korslagda öfver bröstet och hufvudet nedböjdt Start steg upp; bans öga sökte hennes och deras blicka mittes en sekund, hennes var såsom det flygtiga skimre af di: manter, och hona voierade dem hastigt, hans der emot häftade på hennes ansigte fortfararde och med et obeskrifligt uttryck. Han fattade med fast beslutsamhet hennes båda hän der och förde henne till en stol. Tala... tala nu! bad han under det han ännu allt jemt qvarböll hennes händer i sina och bans manlig stämma darrade af en okuflig rörelse... Talal Adelaide svarade ej. Tala Adelaide... nu måste ni tala eller förgås!.. ) Se A. B. JM 79, 80, 82 och 83.