Aftonbladet – 11 april 1851, sida 1

att stilla stormen der... ensam irrade min trötta tanke kring honom natt och dag, ensam vände den tillbaka... ensam bad jag, icke om lifvet men om djiden, och jag ble dömd att lefva med bjertat fullt af dödens qval!... Har ni någonsin älskat så och blifvit så förrådd! Ja, Adelaide!... jag har älskat så... tro mig... in gen, ingen kan bättre förstå er än jag! Arma flicka.. iuta ert hufvud intill mitt bröst... så... Adelaid2 lutade sig mot hans axel och brast i gråt. Stuart lade sin hand på hennes hulvud — nja, gråt gråt!, hviskade han; dessa tårar skola frälsa ers — oci ban drog henne närmare — förlåtelse, Adelaidel sade han nu — förlåtelse för — för — den arma Lorenzoln Adelaide upplyfte hastigt sitt hufvud — derzs ögor möttes, och med ett anskri slet hon sig ur hans armar och skulle hafva failit till golfvet, om han ej uppehållit benne. Det dröjde en stund, innan hon återfick sina sianens bruk. Hon låg då på en soffa, doktorn satt bredvid, hållande hennes hand i sin och räknande pulsslagen. Hon blickade undrande på hans ansigte, som ålertagit sitt förra skenbara lugn. Har jag drömt? sade hon slutigen, och fortfor, då hon ej erhöll svar: jag måste helt säkert balva drömt. Då de öfriga medlemmarna kommo hem, bief det en allmän uppstånde!se vid underrättelsen om Adelaides ha: stiga sjukdom; men doktorn trös:ade dem med den försäkran, att ban hoppades, det denna lilla opasslighet snarare skulle befordra än förhindra hennes tillfrisknande. Med sällsamt oroliga blickar följde Adelaide Stuart: alla rörelser, under det denne stillatigande slösade på hen ne sina omsorger, fina, ömma och uppmärksamma, som er qvinnas. Efter en stunds förlopp reciterade hon med denns ljufva harmoniska röst, som blott hon kunde antaga, : synnerhet när någon rörelse uppstod inom henne, följande versar ur Halms sköna tragedie: pMitt matta öga söker dig med tårar Och läppen darrar då den helsar dig. Men tala måste jag — sig slute striden! Kiart skall det bli i klarheten bor friden!