— I anledning af det tryckfrihetsåtal son hr L. J. Hjerta anställt emot ansvarige utgif varen af tidmingen Återigen Folkets Röst föl nämnde tidniings emot hr H. gjorda smädliga an. fall, och en: angående samma ämne i Stock. holms Dagblaad för sistlidne gårdag införd artikel, innehållla Postoch Inrikes tidningar jemväl för i går några reflexioner, hviika påtagligen härleda sig från en oriktig uppfattning af frågan om de öfverenskommelser som äro eller varit träffade med arbeterskorna vid den br. H. tillhöriga sidenfabrik hår istaden. Posttidningen yttrar nemligen sin förundran eller anmärkning ieröfver, att br Hjerta vid sin fabrik skule tåla så beskaffade kontrakter, räkenskapsoch debiteringssätt med ds meadellösa arbetarne, att de med sitt arbete icke ens skulle göra skäl för mat och vivre, utan snödgas, under det de använda hela sin arbetsptid för fabrikens räkning, hos denna särskild psötta sig i skuld för att få äta sig mätta och xhafva tak 3fver hufvudet samt kläder på kroppen.s Hr Hjerta anhåller, i anledning båraf, att få upplysa, det några så beskaffade kontrakter vid den ifrågavarande sidenfabriken ej existera eller hafva existerat. Hvad beträffar förhållandet med den väfverska, hvarom artiklarna emot hr H. i Folkets Röst bland annat handla, så var detsamma i korthet att bennes kontrakt, som gällde från den 1 Maj 1849 till den sista April år 1852, innezhöll att hon skulle under berörde tid få inlära :sidenväfveriyrket och under samma tid af faboriken förses med mat, husrum, ved, tvätt ocih kläder. Om hon hadd fortfarit att emot dessa vilkor arbeta vid fabriken förenämnde tre år, så hade hon vid slutet deraf naturligtvis icke haft någon skuld. Hvad en och annan och deribland Posttidningen deremot synes hafva förbisett är, att sidenvälveriet är ett yrke som icke kan inlåras till full färdighet, om ej undantagsvis af personer med ovanliga anlag, på några veckor eller månader, Å2, icke ens på ett år, och att en lärling sålunda i börjar kostar fabriken betydligt, dels genom sitt urderhåll, om sådant åtnjutes, men för hvilket figa eller ingen valuta i arbete i början kan lemnas, och dels genom den förlust, fabriken måste vidkännas för illa gjorda arbeten, eller försördt silke, under den första tiden. Men nu önskade hon sjelf och vidhöll, oaktadt gjord erinran om hvad nyss är nämndt, sin begäran att, emot skyldighet att ersätta hvad som uncder de första 16 månaderna blifvit för henne: utbetaldt, få beräkna vanlig arbetslön för hvvad hon under samma tid levererat och vidaree komme att förtjena. Det är då lätt begripligtt, att som utgiften ifrån det bon kom till fabrriken alla veckor varit liha för hennes underhhåll, men hon deremot under första året, innaan hon hunnit lära sig hbandlaget, endast kunnat: leverera ett obetydligt qvantum, för hvilket arbetslönen beräknades såsom fulllärd väfverska, uppgick blott till 142 rdr, så måste en skuld falla henne till last, då kontraktet af herne upphäfdes före den stipulerade tidens utgång, och denna skuld måste nödvändigt blifva lika stor, som skillnaden emellan hvad hop, under de 16 månaderna under hvilka kontraktet gällde, hade å ena sidan förtjenat, då de af henne: förfärdigade tillverkningar beräkpades till samima arbetslön som för fullärd väfverska, eller myssnämnde 142 rdr, och å andra sidan hvad sopm för henne blifvit utbetalt, nemligen 319 rdr.. Häruti ligger det enkla förhållandet i denna sak, som man sökt på så mångahanda sätt vanställa. I följd deraf torde ock lätt inses, att den frågan, huruvida fabriken borde efterskänka henne en del af hennes skuld, sedan räkning blifvit uppgjord, hvilket också sedan skett, innan anfallen i Folkets Röst började, tillhör ett helt annat kapitel. Vi anhålla att Posttidningen, såsom ett bevis på oväld, täcktes i sin tidning för i morgon intaga denna erisran. ———