Aftonbladet – 10 april 1851, sida 1

föll på hans hår, antog detta en ljusare färg. En oförklarlig bäfvan genomilade den unga qvinnan — det var såsom om med detsamma en stråle från det förflutna ba stig, för en kort stund, genombrutit de moln som lägrat sig kring hennes synkrets. Hon tillslöt ögonen för denna hägring, och då hon åter slog dem upp, hade Stuart betäckt sitt hufvud. Hon ämnade säga någonting, men då hon märkte den fuktiga glansen i hans ögon vände hon sig stillatigande bort. Nu kom vagnen och Stuart upplyfte Adelaide, och då det öfriga sällskapet föredrog att fortsätta vägen till fots, steg Stuart upp och s2tie sig vid hennes sida samt befallde kusken köra. Resan fortsaties under tystnad. Stuart drog upp vagnsfönstret. Angor af blommande väppling och björk strömmade in, ångor så ljufva och helande, att de tycktes kunna läka till och med hjertats sår! Stuart tog upp sin plånbok. Mellan bladen lågo ett par balfvissnade luktvioler; bastigt och utan att han förmådde hindra det, fattade Adelaide blommorna och kastade dem ut genom vagnusfönstret. Med ett bittert löje, så bittert, att man undrade att ett dylikt kunde trifvas på så fylliga läppar, lutade hon åter hufvudet tillbaka och blickade trotsigt på sin sidokamrat. Stillatigande och utan tecken till harm eller ogillande tillslöt denne åter de toma bladen och lade boken tillbaks i sin bröstficka, Iatet ord vexlades mellan dem unde den återstående delen af färden. Som ett bortskämdt barn som lyckats att ostraffadt få visa sina nycker, kastade hor blott då och då en triumferande blick på sin granne. Jag slår vad att han är magnetisör! sads en af her. rarne från staden till ett par al sina kamrater. Såg ni inte buru han fixerade henne med de de; stora blanka ögonen, och hur hon sedan följde honom spak och tålig ? Ja, nog stå de i någon rapport till hvarandran, sade en skälmaktigt. Regnet, såsom vissa höga herrsr, hade den takten ati göra sitt besök belt kor!, hvarför man ock snart glömde det tvång och omak, som dess närvaro förorsakat. Sällskapet fortsatte sina lekar på den rytaliga gården Clas gjorde notvarp medelst ett långt tåg, hvars ena ända