Aftonbladet – 10 april 1851, sida 1

Tag min arml! upprepide läkaren och blickade henne allvarsamt i ansigtet. Nej! svarade hon nu bestämdt. Tag min armls upprepade han tredje gången med bedjande blick och en undertryckt, ehuru fast röst. Nej, låt mig varals Adelaide Edelberg, tag min arm!p Plågoande! sade Adelaide med oförställd ovilja. En mörk flamma sköt fram i Stuarts ögon och en yt terlig blekhet betäckte bans kind; han tog med ömt vil hepnes band och lade den på sin arm, Antingen nu Adelaide ledsnat alt längre motsäga, el ler att hon kände sig oförmögen att gå ensam, eller ock och detta är det tröligaste, att hon kände sig besegrad a den öfvermakt, som en fast vilja alltid utöfvar äfven p ett trotsigt sinne; nog af, hom lät sin hand ligga qvar oci följde sin ledssgare utan motstånd framåt filtet. Stuar gick med stadiga steg, men i de nedåfällda ögoaleckel hängde ett par tårar, dem han bemödade sig att qvar hålla der. Kommendörkapten nickade oförmärkt åt Selma oci Clas stötte till Silva med armbågen så häftigt, att ho: nära fallit i diket; derefter slog ban sig, af förvining öf ver Stuarts oerhörda seger öfver Pipplan,, med båd händerna på sina knän, och tappade dervid hela sin kost bara örtsamling, kung Salomos jjusstakar, Jungfru Maria lin och Johannis nycklar, hvilka flögo omkring och för trampades på vägen under sällskapets fötter. Nu föllo några tunga regndroppar red från det moln digra fåstet. Här är en sten... vill ni hvila ett ögonblick?. frå gade Stuart i deltzgande ton. Adelaide satte sig. Hon såg upp mot den mörka him len och aftog floret, så att vattendropparna fingo falla p hennes panna och skuldror. Regnet blef stridsre och Stuar aftog sin hatt och höll den mot vinden för att skydd benne. Missnöjd såg Adelaide upp emot sin påtrugade följe slagare. Som han stod så, med blottadt bufvud, och den nec gående solens strålar, sem i vester genombröto molnei