Aftonbladet – 9 april 1851, sida 3

bostad vid Appelbergsgatan. Såsom vittnen hördes magister Evert Hallander, pigorne Holmberg och Norberg, murarelärlingen Taufveson och skrädderilärlinIgen Sven Otto Pettersson, hvilka dock icke hade pågot att upplysa som kunde gifva stöd för Ahlstedts brottslighet, med undantag af Pettersson (f. d. lärling hos aflidne skräddaren Ekholm, hvarest Ahlstedt bodde) som tog på sin aflagde vittnesed att Ahlstedt den dag brottet föröfvades icke varit hemma om natten, men morgonen derpå hemkommit och berättat att han pvvarit i slagsmål. Ahlstedt bestred att hafva fällt ett slikt yttrande. Af de stulne persediarne har icke ringaste del blifvit anträffad, oaktadt poliskommissarien Thomasson varit mycket nitisk för att efterspana tjufgodset. Målet uppsköts till nästa tisdag då Thomasson såsom ombud för måilsegaren borde vara beredd afgifva slutpåstående. Innan milet påropades uppförde Ahlstedt sig ganska vildt i förmaket, knuffade och sparkade bevakningen, och kade troligen lyckats komma på flykten, om icke åtskillige personer lemnat handräckning för att forsla ner honom i häktet, der han blef påsatt handbojor, hvarefter han något spakare åter uppfördes och inställdes inför domstolen. — På Rådstufvurättens 6:e afdelning fortsattes i går ransekninrg med förre korrektionisten Per Johan Paulsson, tilltalad för begegnande af lifsfarligt vapen. Paulsson, som af fingbevakningen till domstolen aflemnades med bakbundna händer, tycktes icke tillhöra da riktigt förhärdade bofvarne. Af de svar, han afgaf på rådmannen Ålexanderssons föreställningar att förändra sitt lefverne och öfvervinna begäret efter starka drycker, hvilket varit första orsaken till hans olycka, erfor man, att han ansåg sig, såsom af samhälles (dermed han egentligen menade polismakten) illa behandlad, icke heller till detsamma stå i oågra förbindelser. Han bekände öppet, dock utan att hans ord inneburo någon fräckhet eller förhärdelse, att han resonnerat sig till den öfvertygelsen, att det vore hans rättighet att försvara sig då han antastades, äfven om det vore af polisbetjeningen. hvilken dessutom aldrig lät honom gå i fred, så ofta ban visade sig ute på gatorna. Rådmannen Alexandersson föreställde Paulsson, att han endast genom undergifvenhet för lagarna och den högsta grad a! tålamod, äfven då han förmenade sig vara orättvist behandlad, kunde återviona medmenniskors förtro ende; men dessa föreställningar tycktes likväl icke riktigt slå an på den tilltalade. Af Paulssons och i målet afhörde personers berättelser inhemtades, att Paulsson, som i början af detta år skulle föras från Långholmen till Rindön, derunder beredt sig tillfälle att rymma i närheten af Lidingö kyrka; att han derefter en dag vid Södra slussen blifvit tagen af poliskonstaplarne Ekbom och Thorsell, bvilka med biträde af drängen Arvedsson skulle föra honom til polisvaktkontoret å Södermalmstorg. Men innan de ankommit dit, hade Paulsson ur bakfickan upptagit ett huggjern, hvarmed han tilldelat Arvedsson ett sår i högra axeln, hvilket, after hvad Arvedsson, nu närvarande, upplyste, ännu icke vore läkt. Paulsson, som härigenom injagat en sådan förskräckelse hos poliskonstaplarne, att de släppt honom lös, hade derefter sprungit uppför Glasbruksgatan, der kan slutligen blifvit tagen af några personer, deribland en skomakaregesäll Nyqvist, som just i det ögonblick, då Paulsson velat hugga honom i hufvudet med huggjernet, mei en skofvel slagit denne öfver armsn, så att det fruktansvärda vapnet fallit honom ur handen. Paulsson påstod, att han vid tillfället då han häktades, baft i bröstfickan 130 rdr rgs, som han uttagit ur sparbanken; men Ekbom och Thorsell, som visiterat honom, försäkrade, att de endast påträffat ett pass och ett gesällbref, tillhörige skräddaren Lundberg, boende vid Stadsträdgårdsgatan å söder. Målet uppsköts. — Rådhusrättens 4:de afdelniag afkunnade sist). gårdag utslag uti ransakningsmålet med f.d. korrektionsbjonet Kejsner, misstänkt att uti åtskilliga saIubodar hafva tillgripit den mängd schalar och klädningar som vid häktningstillfället blifvit anträffade i hennes bostad. I brist af bevis frikändes Kejsner från ansvar och förklarades böra ställas å fri fot. I dag instäld i poliskammaren var br polismästaren dock af den mening, att hon i brist af laga försvar skulle tilis i morgon besigtigas för att derefter försändas till vederbörlig ort, på det salubodarna mått bädanefter vara befriade från hennes okommerser). — Då ransakningen sistl. måndeg inför rådstufvurättens 4:de afdelning fortsattes med de personer som deltagit i de s. k. gåsmarscherna, erhöll drängen Dahlberg, som varit häkted för det han vid tillfället skulle hafva kastat en sten, bifall till sin begäran att få vistas å fri fot, men blef först i deg uti poliskammaren frigifven. — Arbetskarlen Carl Eiies Spik hede på Södermalmstorg uti öfverlsstadt tillstånd uppfört sig högst vildsint, derunder han trakterat timmermsannen Matsson med stryk. Inställd i går i poliskommaren nekade han till hela avgifvelsen; han hads hvarken varit full eller sisgit någon, uten tvertom sjelf fåt stryk då hen skulle bistå sin kamrat Öberg, hvilken blifvit öfverfallen. Som dock vittaen intygads motsatsen, blef Spik dömd at böta 3 rdr 46 sk. för fylleri, 4 rdr 32 sk. för oljud, och med 3 rår 16 sk. allt bko ersätta samtliga viitzea för inställels. — Förre kroroarbetskarlen Smidt, bexant under camnet skräddaren på hvita hästeo, stod igår åter inför polisens dombord. Under sednaste marknad i Norrtelje hade Smidt derstädes infunnit sig, och hade ur ett rum, hvarest han innevarit, flera silfverskedar försvunnit, hvarföre skrifvelse expedleradas vill polisen; men vid hos Smidt uti dess bostad å Lundtmakaregatan verkställd visitation kunde icke något misstänkt gods upptäckas. Smidtbedyrade sin oskuld och förklarade att han nu i många år på ärigt sätt försörjt sig med mössarbete, ochihade hen, i stället att stjäla, avgifvit och upptäckt tjufvar, hvil ket förhållande borde kunna vitsordas af de mång: poliskonstaplar, som bo i samma hus som han. SS. ick gå, och målet beror på anmälan, men polismä staren uppmanade S. att vara trogen sin prisvärda föresats att ;vandra ärligto, på det han måtto förskonas från att ytterligare låta inställa honom. — Gardisten vid Svea lifgardet och kapten 9Stelingks kompani, Johan Adoif Lundin, stod i dag uti poliskammaren tilltalad att i Mindre teaterns för: stuga hafva stulit 2:ne lampor, hvilka hen, under örevisande af eit utaf hozom sjalf skrifvit falskt beY8, sökte försälja å en krog, raen greps af 2:ze konsieplar. I dag inställd i poliskammaren erkände Lundin ångerfullt att han såväl stulit lampornesom skrifvit det falska betyget om ait han vore upplragen sälja lamporne, i hvilket han dock skrifvit ig för vnummeranten vid Svea gardet Adolf Erson. Kompanifullmäigtigen förklarade att Lundin nio års tid tjent vid regementet som trumslsgare och först sissl, höst blifvit anvärfd till gardist, un ler hvilken tid han gjort sig känd för ett godil;j ippförande. Målet remitterades till krigsrätt. — Tvenne tolf års gamla sotarepojkar, Rönnberg och Wiborg, rymde för kort tid sedan från sotarenästaren Braun, mea grepos i Upsala och hitsändesÅ; ned fångskjuts. Då de i dag inställdes i poliskammaren, förklarade de att dålig kost varit orseken til! jeras beslut att rymme, men registratorn Rosenitröm upplyste at hr Braun vore känd at vara mycket mån om sitt folk. Pojkarne hemfördes til: sin mästare. — Hushållerskan Södergren skulle häromdagen ; ara några mil utom staden för att bevista ett bröl-. opp, men stadnede med sitt åkdoa utanför en bod hörnet af Drottniogoch Röstrandsgatorne under let hon skulle göra rågon mindre handel. För 3:dje ssan stöld straffade f.d. korrektionshjonet Brunberg jassade då på tillfället och tillaren utr den utan DO mm Aa Ä 2Å2e OO ee He M ANAR Nm AS je; DO Mr? AM