till sin far, som ssit vid fönstret, lade sina händer på han: breda 2xlar och lutade sin panna mot hans. Så stod hon en minut och kanske längre, hvarefter hon lemnade rummet på samma sätt som hon dit inkommit. Hon såg åter på Stuart i det hon gick honom förbi, och hennes ögon tipdrade med en fuktig och hotande blick, som stjernorna mell:n nattliga åskmoln; derefter försvann hon i de inre rummen. Det lig någonting så eget i hela detta beteende, denna tystnad och dessa långa ögonkast, denna afskildhet från allt, utom det som hon sjelf ville bemärka, att Stuart, han visste icke rätt hvarföre, kände sig helt underlig till mods. Denna lilla soire var ett afsked från vännerna i staden, ty några dagar derefter flyttade Edelbergska familjen åt landet, utan att Stuart bunnit bryta den mystiska tystnad, som rådde mellan honom och hans patient, eller aflägga sitt fremlingsskap inför henne. Deremot hade han blifvit fullkomligen hemmastadd med de öfriga medlemmarne af familjen. Selma var en ljuf adertonårig flicka, en huld rubensisk tärna med gullbår. Enkel, klok och vänlig, samt öfvermittan lefnadsglad — en riktig solblomma. Den andra, Silva, en rosenknopp, som ännu icke öppnat sig för solens ljus, men som likväl redan lät ana en blifvande skönhet. Det var en liten skygg, fin varelse med förgätmig ej-ögon och ett rikt gullfärgadt hår och som inom familjen bar namnet silkesharen,. Der fanns ännu en medlem, som icke bör förbigås; det var sonen Clas, en långsrmad, magerlegd, sjuttonårig ungersven, med ett par klara ögon och en temligen bred, men väl försedd mun, utan något enda vacant nummer bland det lyckosamma trettiotalet — visdomständeraa hade ännu icke presenterat sig på linien. Det var ittocde dagen efter Stuarts ankomst, en vacker dag och nicorusda sval för att vara midt i bögsommaren. Edelbe miljaa var förssmlad på trappan, beredd ait u på en gemensam promensd i det gröna: kommeseodirkaptenen sjelf med sin guldkrycka, Selma med hatten på nscken, för ett låta solen bada sitt ansigte ; Silva, som i.ide en liten get i ett band, Stuart och slutligen Cies. Huru skall deita gå till vägs? undrade den sist