Här behöfde hon åter musikens hjelp för att gifva fart åt sina känslor: En bläddra, full al qval och ånger, Lig hjjertat brustet i mitt bröst. Jag bmd cm dödea tusen gånger Och grafven var min enda tröst. Hur lifvet grånat för den unga! Hur jorden bytts till sorgens hem! Pe tjugu åren kändes tunga, Jag miktade ej bära dem!... Och rosorna från kiaden falla Oth ögats skimmer släckes ut. Ren lifvets fröjder vissnat alla Lingt icnen lifvets dag är slut! Hör försvagades tonerna mer och mer och tystnade slutligen helt och hållet; nu slog hon plötsligt ett vildt ackord, lade derefter båda händerna öfver klaviaturen, mildt och ömt som villa hon der bimma den skärande smärtan, derpå reste hon sig upp. Hennes blick föll då på den stumme åhöraren. Hon närmade sig dörren der han stod, och såg honom i ögonen. Det låg någonting mystiskt hänförande i strålen från hennez öga, som stort och glinsande rörde sig ide mörka fördjupningarna, ty oaktadt hernes ansigte i öfrigt förrådde ungdom hade dock en mörk, blåaktig rand lik passiflorans, lagt sig kring den strålande blomkallken i hennes ögon, en ring som sorgen ofta består sina twolofvade. Denna blicz var ling, icke kal!, icke varm, men af en egen onaturlig fix beskaffenhet, som första gången man eåg den vanligen gjorde ett penibelt intryck. Hvad ön doktor Stuart erfor, så utbärdade han denna sällsamma forskning med aila yttre tecken till lugn. Hans hblietar följda henna. Det var en lång, smidig och skönt forinad gestolt, hvirs alla rörelser voro behagliga, ehuru af n viss oregelbuodenbet, som man kunde kalta vårds-! 1ös elegans. Hoo gick in i salen, dit de flesta af gästerna nu återvändt, emedan det började bli kyligt derute. Utan att gilva akt på de främmande närmade hon sig till sin äldre syster. Hon satte båda lillfingrarne mot hennes kinder och sade någonting helt sakta, derefter strök hon med ena handen öfver den andra lilla systerns ansigte, samt gick