och bedjande, att flickans stränga mine småningom smält i ett melankoliskt leende vid detta hans stumma svar. Hon tog blommorna ur hans hand, luktade på dem och råckte dem åt honom tillbaka. Tag dem, sade hon, då han tvekade, de vissna hos mig; inga blommor trifvas hos mig, sedan ..., alltsedan ..., och hon tystnade tvärt. Stuart tog blommorna tillbaka, utan invändning. Denna tilldragelse tycktes i sig sjelf så utan all betydenhet att man svårligen skulle deri kunna finna någon förklaringsgrund till den blekhet, som i hast betäckte Stuarts ansigte, om denna icke tilläfventyrs var tillfällig. De hade nu hunnit upp på bergshöjden, hvilken krökte sig i samma rigtning som vägen nedanföre, så att syskonen tydligt kunde se hvarandra. Adelaide stadnade och ropade: Selma!, med ett långt melodiskt uthåll på sista bokstafven. Den vackra vokaler genljöd länge från höjden och bredde sitt välljud ned mot dalen, der det blandade sig vida med doftet från träd och blomster. Selma stadnade och ropade tillbaka: Adelaidel — Adelaide skakade med en sorgsen åtbörd sitt vackra hufvud vid det platta ljud som uppkom af slutkonsonanten i hennes namn. Derefter stadnade bon igen och ropade: pSilval Denna nickade, men svarade ej på anropet. Unga Clas, som måtte hafva funnit sig road af leken, försökte från en lergrop, der ban nu befamn sig för att hemta Kung Salomos Ljusstake, som der vexte ymnigt bland stenarna, att i sin ordning ropa sin systers namn; men detta verkstäldes medelst en sådan följd af besynneriga tonarter, att ett högljudt skratt från samtliga åbörarne slingade rundt kring nejden. Bergåsen sänkte sig småningom mot en dal, der ett itet tält skimrade meilan träden. Här var målet för vanlringen. I skuggan af några lummiga ekar sutto ea mängd säster, dels sockenboer, dels ock vänner från stader; bland lessa sednare var äfven Anton Waldheim. Svalkande förriskningar kringburos och man anställde lekar i det grö12. Det var kosteligt att åse de unga herrarna från sialen, huru oviga oeh generade de voro i sina rörelser och vänningar; deremot gjorde Clas furore med sina långa ben ch armar; i sista-paret-ut blef hans moitiee aldrig enka ch såsom dufva var han eförliknelig i djerf och oupphinlig flygt, Forts.)