nämnde i denna egna ton, som sväfvar upp och ned mellan falcett och bas. Inte orkar Adelaide att gå medla Bry sig inte om det, Clas lilla !s förmanade Silva; om hon vill gå med, så ... I detsamma syntes Adelaide. Hon hade svept ett svart fler omkring sitt älskliga ansigte; hon sammanhöll det med ena handen under hakan; den andra hängde sorglöst vid sidan. Man vandrade af. Vägen gick mellan unga, smärta, hvitstammiga björkar, som viftade sina ljusgröna, hängande grenar öfver de vandrandes hufvuden. På ena sidan utbredde sig en vidsträckt äng, full af gula ranunkler och vildt lukttörne. På andra sidan begränsades utsigten af en hög bergås, nederst betäckt af bergträn öch öfverallt kal och grå, utom några små oaser af grönskande Gentiana. Adehide fästade sina blickar beständigt åt detta båll; slutligen vek hon tvärt af och började stiga uppföre. Herre Gud ! sade Clas i jemrande ton, men slog strax derpå förnöjdt tillsammans sina händer, då ban sig att Stuart följde efter piplan och sålunda befriade honom rån den skyldighet, som ålåg honom, den yngsta kavaleren, att vara henne följaktig på den vådliga färden. Han blef så upprymd vid denna oväntade bjelp och undsättning, att han i öfvermåttet af sitt bjertas glädje satte sina ånga ben i gång, lyfte mössan i vädret och sköt fart utåt vägen, liknande en väderqvarn med sina vingar, hvarefter van försvann bland buskarne till höger och venster, der ran samlade blommor för si:t herbarium. De båda bergvandrarne fortsatte emellertid tysta sin väg; Adelaide gick örut och Stuart följde så nära som möjligt, fruktande att vennes fötter skulle halka på den torra mossan. Hunnen ill en afsats, vände hon sig om och fästade en mörk blick å sin följeslagare. Så ni plågar migl, sade hon hastigt, under det eit ydligt drag af motvilja röjdes kring hennes vackra mun. Utan att svara, lutade Stuart sig ned och afbröt några uktvioler som vexte vid hennes fötter samt räckte henne tillatigande dem. Det låg någonting så barnsligt och bevekande i denna örelse och i uttrycket af hans ansigtsdrag då ham lem-l ade henne blommorna — någonting på en gång så ömt