Aftonbladet – 9 april 1851, sida 1

Irande blickar. Slutligen log hon bittert :och s:de med en melodisk half-hviskning: Är du der, Lorenzol Man har mycket talat om röstens välde och en fransysk författarinnan har skrifvit en hel liten bok derom; visst är det också, att en klangfull och skön organ alltid utöfver en stor makt på menniskobjertat, ja, icke sällan är sjelfva hufvudnyckeln till dess innersta lönnkamrar. Det låg någonting eget, förtjusande, ehuru vemodigt i välljudet sf denna röst, cc) den tycktes göra ett starkt intryck på läkarens sinne; ty ban förde hastigt handen till sitt bröst och drog djupt efter andan. vÄr du der, Lo;enzo, fortfor drömmerskan, jag har ju sagt dig, a!t det är slut mellan 038... hvarför mera tala derom... jag bar för:kjutit dig, så som du en gång försköt migl... Åter tycktes hoa lyssna, derpå skakace hon tveksamt sitt hufvud och började sakta vidröra targenterna. Med en röst fu!l af skönbet och lif, men med en bjertrörende melankolisk timabre sjöng hon: nA4delaides klagan.o Naturen gsf mig ezda värden: Likt rocen3 barn jag ratt och dar, for hon v att beledsega orden med nigon sång, men med en d ration så full af melodi, så öfverraskande tonfall, samt red så mycken smärta i hvarje uttryck, att orden stänkte såsom bittra brännande droppar på den lyssnandes bjerta: Den eld dör först, som brinner klarast Och när kristallens sköra glas Som skönast är, det brister snar:ast, Och qvinnobjertat lätt bedran. Med barnasinne klart som degen, Jag gick i verldens öken ut. Jeg älskade och blef bedragen Och så tog glädjen hastigt slut. Å årönsmer gick, på kyrkogården Min barndoms ickar lekte jeg. Fj verlden seden mycket gaf mig, Fartön hon syntes mig en vän: I h doms glädje tog hon ef img Och gaf ratg är ef sorg igen. Här gjorde singersken ett kort uppebåll, derefter fortI I