upposition, att en af dessa skrifkunniga dikeråt följande: Deh andra anmärkningen gäler frågan, sedd från en uteslutande politisk ynpunkt. De ofvan föreslagna åtgärderna, säser man, skola väcka städernås missnöje, och ir det klokt att uppröra deras befolkning i en idpunkt, då större delen af Europa ännu blöder af de sår, som af städernas oroliga befolkning blifvit gifna den lagliga ordningen, den sanna friheten och det ekonomiska välståndet? En sådan fråga skulle af Sveriges Bondetånd kunna besvaras med löje. Må städernai rårt land röra sig och allmogen, medvetande f sin öfverlägsenhet och sin pligt att enligt örfädernas sed vara lagens och frihetens värn, amt understödd af en krigshär, fostrad i dess köte, skall väl veta att tygla en handfull mktystne orostiftare. Från sådana olycksfulla uppräden skola vi dock bedja Försynen skydd: vårt land, och någon anledning synes mig icke vara förbanden att de äro att befara, än mindre att de skulle blifva en följd af hvad jag tagit mig friheten föreslå. ySannt är att i de länder, der den så kal lade medelklassen, höjande sig ur det förra århundradets blodiga revolutioner, ryckt makten ur aristokraternas, och i verkligheten, om ej till skenet, nästan samtidigt ur konungarnes händer, der hafva ock städerna, medelklassens hufvudsäten, bildat sig till de ugnar, i hvllka revolutionens eld blifvit underhållen och från hvilken dess glödande strömmar förstörande utgjutit sig öfver länderna. Att åter medelklassens välde oeh öfvermakt icke kunnat lagligen ordna sig, utan oupphörligen frambragt nya hvälfningar, kommer helt enkelt deraf, at! detta välde icke hvilar på någon grundsats, någon ide, vare sig sann eller falsk, hvilken, i likhet med aristokratiens och konungamaktens, varit, är eller någon tid kan blifva antagen såsom riktig.n Nu tyckte väl brodren Strindlund att städerna fingo ett dråpslag som tog, och medelklassen sedan på köpet — märkom väl, af en person; som tvifvelsutan sjelf tillhör medelklassen, om han än heldre ville hänföra sig till proletärerna eller, ja! det är möjligt, till aristokraterna. Detta är i sig sjelf lustigt nog och bevisar huru man ofta sjelf blifver gäck, då man springer andras ärenden. Också läsa somliga historien, som F. läste Bibeln. Endast dessa årens historia bevittnar tillräckligt, att uppror och folkresningar lika ofta uppkommit på landet som i städerne. Hurudant var väl förhållandet i Baden, Galizien, Ungern, 0. s. v.? Städerna och landsbyggden behöfva just icke tvista härutinnan om företrädet; men ovedersägligt är att missnöje, derest sådant inom oss. sjelfva finnes, är lika stort på landsbyggden som i städerna. Meningen har väl varit att utpeka Stockholm för 1838 och 1848 årens händelser. Men dessa tumulter härledde sig dock icke från medelklassen, ehuru gerna man hade velat uppspana sådant och derigenom gifva desamma vigtigare betydenhet, än de i sjelfva verket egde. De å landsbyggden inträffade oroligheter, just ibland den besutna allmogen, såsom t. ex. angreppen å Böda kronopark på Öland, samt å såganläggningarne uti Woxneelfven, vittna om en emot eganderätten ännu fiendtligare sinnesstämning och kunde leda till vida betänkligare följder. Strindlund hade sålunda gerna kunnat bespara sina hotelser om den lagvärjande allmogens mellankomst i städernas små oroligheter. Det torde icke skada att uppfriska minnet med utgången af det sista korftåget under frihetstiden af Dalallmogen till Stockholm samt, i afseende på aristokratiens id och samband med konungamakten, om uppenbarelserna deraf vid Carl XII:s och Gustaf III:s död samt den fjerde Gustafs afsättande. Men vi äro icke sinnade att påkosta allvarsammare betraktelser, der tilllälle icke gifves för annat än löje och medömkan. Vi tage härmed för denna gången afsked af brodren Strindlund och skola icke underlåta att med första, i afseende på såväl hans som Liss Lars Olssons öfrige anföranden, belysa åtskilligt, som för bedömandet af de framkastade tyjsteämnena bör tagas i uppmärksamhet.