Aftonbladet – 8 april 1851, sida 2

Något om riksdagsmannen N. Strinnlunds motioner angående städernes frioch rättigheter, handel och sjöfart, jord och inkomster. (Siut från JG 76.) Orimligheten af brodren Strinnlumds påståenden att städerna skulle hafva förvverkat deras rättighet till den donerade joprden samt staten återtaga densamma, vare sig rmed våld eller godo, är sålunda tydligen ådagalagd. Som staten också icke kan sjelf öfvertaga bestyret med denna jords skötsel, skulle den förmodligen öfverlåtas till andre och utläggas till landsrätt. Hvilka äro nu desse andre, som förmena sig hafva bättre rätt, än hvad städerne äga? Måhäada skulle man deraf göra en dotation till brodren Strinnlund och hans contubernaler, i och för deras ådagalagda nit vid denna räfst? Hvad z2ngår förslaget att lägga jorden under landsrätt, skulle städerne derpå icke förlora något. Derigenom blefve dessa befriade ifrån dryg väghållning och flere prestationer, som nu åtfölja jordbesittningen samt, hvad som vore ännu väsendtliigare, från det dryga underhåll af fattigbjon, scom till stor del härrör af den arbetspersonal, som för jordbruket erfordras, och den medeliösa befolkning, hvilken i somliga städer på deras område utom tullarne bosatt sig. Derjemte förorsakar polisuppsigten å detta område mångfalldiga besvär oeh kostnader. Hela tionden af jorden i de flesta städer är anslagen till presterna eller andre tjenstemän och utgår med tre kappar spanmål och derutöfver al tunnlandet, förutan sädesoch jernafrad m. fl. skattetitlar, som torde anses fullt motsvara bördorna å landet. Brodren Strinmlund må således vara förvissad derom att sitadsjorden icke innehafves så alldeles för intet,, som han vill inbilla oss. På de flesta ställen har också stadsjorden kommit i privata persioners ego under tidernas lopp, hvilka derföre i köpeskilling erlagt från 200 till och mel 500 rdr banko tunnlandet. Denna deras besiitningsrätt har också i hvarje stad blifvit af behöriga myndigheter och konungen medelst särskilda resolutioner bekräftad. Hvad nytta städerna egentligen hafva af jorden vid sådant förhållande kan med skäl lemnas derhän; varande det ieke sällsynt att äfven bönder flerestädes förvärfvat och i godan ro behålla egendom af sådan natur. Uti åtskilliga städer har enligt särskilda donationers föreskrift stadsjorden blifvit upplåten i mindre lotter till medlemmar af borgerskapet. Den utsago är måhända icke vågad att denna fördel i det hela länder städerna till mindre gagn, än man föreställer sig, emedan ganska många personer på detta sätt inlockas till obetänkt bosättning i dylika städer af hoppet att i sinom tid umdfå dessa små besittningar såsom pensioner, hvilka äro alltför obetydliga för att afkastningen må räcka till såsom försörjnipgsmedel. Ehuru vi såledss icke befara att frånhändandet af stidsjorden, åtminstone på många ställen, skulle ända städernas verkliga interessen till särdles men, lärer denna metbod att rikta statskasan icke, på sätt ofvanföre är visadt, vara fult lämplig eller stå tillsammans med rättvisan: fordringar och gällande lagstiftning. Vi nåste väl derföre uppskjuta verkställigheten af denna och iylika funderingar intill dess det stora arfskiftet står för dörren eller vår moderna Gracchus, Strinnlund, kan lyckas genomdrifva åkerlagarre, som vi förmoda icke då komma att tillämpas på det nu föreslagna ensidiga viset. Det är emedlertid icke utan sin egna betydelse att höglofl. Ekonomiutskottet, förbiseende den egentliga syftningen af brodren Swinnl!unds motion, på fullt allvar ansett sig bebgadt föreslå de åtgärder hos Rikets Stänter, som Strinnlund uppgifvit, i nästan ordagrann öfverensstämmeise. Utskottet har nemlgen funnit det skola så väl i historiskt, som statisliskt och ekonomiskt hänseende vara af vigt och nytta, att en fullständig utredning af stälernas rättigheter och inkomster m. m. ägde rum, för behandlingen af frågor rörande stäierna; hvadan utskottet förordat tillsättandet