Aftonbladet – 7 april 1851, sida 2

volutionen, republiken styrka nog att försvara sig och regeringen bedrog sig icke! Den 47 Mars, den 46 April, den 45 Maj — hvem bade man att tacka för ordningens upprätthållande? Nationslgardet. Jag vill icke förlänga denna debatt i hvilken ja; dsaltsgit endast för att hembära min hyllning åt na tionalgardet och för att icke utan vaderläggaing för bigå uppgifter som skulle vara vashedrande för der provisoriska regeringen, och förödmjukande för natio na!gardet. (Bravo!) Mina herrar, ännu ett sista ord, innan jag slutar måtte den kosservativa opinionen behierta det! Ak ten eder att visa misstänksamhet, att visa orättvisa att visa otacksamhet mot ett stor: folk i det ögon blick, då det visat sig mest värdigt, om icke akt aing, åtminstone rättvisa. En förnämsta, en sist: dygd qvarstår i menniskans själ, nemligen sktninger för sig sje!f, hvilken man aldrig bör försvage. Baze förklarade, att hans mening aldrig varit at anfalla den provisoriska regeringen; han hade enda: velat tadla ds kommissarier, som den utvalt oc! hvilka öfverailt desorganiserade nationalgardet genon att suspendera officerarne, (Nya reklamationer på venstra sidan.) Och efter sådana bragder, utropade Bazs, säge man att det är vi som hysa misstroende mot natio aalgardet ! Röster på venstern. Je, Ja! (Knot på högr sidsn. Slut, slu:! Omröstning!) General Lamorietere. Jag ha: endsst ett orc att svara på hvad som blifvit sagdt. Man har ssgt itt det var nationalgardet som räddade Frankrike... Det är sannt, Men hvem har då utnämnt officerarre? Den all Mmänna rösträtten, (Bravo, bravo! Rörelse på högre sidan.) 4. de Kerdrel. Det är ni sjel? som upplöst na stonalgardet. (Utrop.) General Lamorictere. Innan jag nedstiger frår twibunen vill jag endast fråga utskottet en sak. Jeg frågar, om dst hafs så ondt om tid, att, ifall det icke kunnat medhinna hela lagförslaget om nasjonalgardet, det ieke ens hunnit utarbeta ett ends kapitel om efficerarnes val och här föreslå försam lingens sanktion. (Larm på högra tidan.) Jag har endast ett ord att tillägga: tvenne talare. hvilka såsom jag ämna voters emot det ifrågavarande lagförslaget, hafva sagt, att ifall de vore officerare vid nationalgardst, så skulle da sannolikt a! skrupler tvingas att begära sitt afsked och icke utifver laga tid bibehålla ena befattning, som genom vel blifvit dem anförtrodd. Frågan är betänklig, ch exemplet kunde lätteligen leda till ferliga konseqvenser. (Liflig och långvsrig rörelse.) 4. de Eerdrel. Det är ni som upplöst och afväpnat nationalgardet. (Larm oeh knot.) General Cavaignae begärda nu ordet för att påminns, att de: endast var en fruktansvärd nödvänlighet, som påkallads utomordentlige, excepticnells itgärder. Men sedan dessa undentsgsåtgärder blifvit ridtagna, återvände man snart till den allmänna östrätten, hvilken man nu, under så väsendtligen örändrada förhållanden, onödigtvis ville borttaga. Amable Dubois. Ni har ju sjelf upplöst nationalgarder. General Cavaignaec... Ja, just derföre att jag unler farans ögonblick såg mi; föranlåten att upplösa re, ja fyra nationalgardeslegiener, känner jag mig wu, då ingen fara är å färde, kallad af min plig! tt uppträda till förmån för nationalgardets rättigheer, dess rättighet att genom allmän omröstning välja ina officerare. (Bifall på venstra sidan. Omrösting, omröstning!) Cavaignec nedsteg från tribuner och omröstning kedde, med det resuitatet, att utskottets öfvergångs38 antogs med 418 röster mot 239.