saftiga grönskan, en smal vattenåder, hvars tillvaro ma förgäfves skulle spans, om ej ett sakta sorl förrådde des lönliga stig. Inbillningen irrar gerna en stund på denna dunkla hål väg, och den resande, om han eljest är begåfvad med nå gon fantasi, stalnar rmererdels bär cch ser sig omkrin några minuter, Jå de mörkgröna väggarne under, det bög hvälfda taket wpöfver sig... han lysmar på vattnet dämpade sor, falarnas qvitter, vindens sus, och drar djupa 2ndetag in dea arcmatiska, stärkande skogsluften Ar han aldrig så litet fallen för grubbel, så söker han: tanke iränga tillbaka til en förfluten tid och han före ställer sig hur det då skummade och brusade af den djerfv: ström, hvars afskeedstårar nu glindra mellan gräsen derners Hans iabillnipgskraft måste härvid ila långt tillbaka; t de jättelika barrträn, som nu skjuta sina väldiga, raka stam mar upp från bottner, underrätta honom, att det mått varit mycket längesedan vattennymfen drog de sista fål Jarna af sitt böljande mantelslöp från denna trakt. Vå resande stadn2de här och biickande på svartstararna, son lekte i sanden eler tväitade sina gula fötter i ränniler förlorade han sig i ofvanstående, eller med dem närbe slägtade drömmar. Skjutsbonden steg också af, men gick i stället fram til sina kampar och började samtala med dem. Den ene, der store ranglige, slo1i utmärkt väl anskrifven hos sin kör sven, ehuru det icke ännu fatlit någon resande in, at rosa dess egenskaper såsom trafvare eller tillegna ho nom någon för ea skjutsbäst berömvärd naturgifva utom tålamod, hwiiken dygd han ägde i öfvermåttan hö grad och äfven fordrade af andra. Det är en gammal hund, den der du, sade resenärer som kommit hem från sin tankefärd och gått frarafö vagnen. Desto förståndigare är han, kira herre! genmält skjuts-Kalle lugnt. Och tjocka ben bar den tusan!... aDesto säkrare står han, menade Kalle med sammi trygghet; derefter tog ban upp sitt rockskört och torkad den gamla kampens nos, redde luggen med sina fingra och stack en bit bröd i hans mun. Du skall väl så knäkelen heller, och inte ba bröd, du din bethake! sade han i det han sköt till den andre me armbågen; du räcker fram trynet nu och ser hederli ut, men bäst det är så hugger åu mig i pelsen, din slyn gell...n och återigen emekte han den glosögde gunstlin gen: stackars min grålle lille --jr--elo Under tiden tuggade grålle futigt, ryckte på öronei och sneglade efter brödet i Kalles hand. pMaen hvarför ger du inte den andre med, Kaile?