Aftonbladet – 4 april 1851, sida 2

men de sökte trösta honom så godt de förmådde. Så sutto de trenne vännerna tysta och nedstämda en afton i början af Maj i fru Gunillas rum, Carin gick fram och åter på golfvet och letade i alla vrår och vinklar efter sin ring; ripgen var det enda svar hon gaf ifrån sig, ifall någon tilltalade henne. Då klappar det sakta på dörren och in stiger den puckelryggige Severin trött och uppgifven efter sin vandring från Stockholm. Han helsade sällskapet, men sig förvånad och förskräckt på Carin, som alls icke tycktes märka honom. Björn lät honom med ett tecken förstå att han icke skulle befatta sig med henne, då begrep Severin hur det var och en stor tår af medlidande eller glädje blixtrade hastigt i hans öga; den vanskaplige ynglingen var ej mer ful, han var skön der han stod i sina trasor vid dörren och oförmärkt stack handen under den slitna vadmalsjackan samt framdrog en stor glänsande gullring, den han stllatigarde räckte Carin. Min ring, se min ring, jag har då funnit honom! ropade hon med ett glädjeskri och omfattade krampsktigt ringen, i det bon svimmade i Severins armar. Men bar den sjuka in i nästa rum, men ringen lät man henne behålla i banden; fru Gunilla, som så väl förstod sig på allt, skötte emediertid Carin, som när hun åter vaknade opp redan var till hälften återställd från ett börjadt vansinne. Gud välsigne dig, Severin, uibrast Björn med tårfyllda ögon i det haa slöt honom i sina armar. Gud välsigne dig! detta skall du ej ha sjort för intet, du är hädanefter min son och du skail alltid i mitt hus finna en god och tacksara far, Severin!s Och fader Björn höll sedan redeligen ord, ban bief en far för Sererin, liksora han var det för så många andra