redan var rest till Stockholm; din Fritz, han är på Sveaborg, Carin lilla, som du väl vet. Men Carin todde att bennes gode far bott ville trösta hane och att man i det längsta sökte dölja räta förbållandet för att ej oroa henne, hon svrade derföre blott: pja så, ja sålo Carms tillstånd blef med hvarje dag allt betänkligare: än gick hon helt ensam omkring i de djupa skogarne, än såg man henne någon månljus natt sitta stum och grubblande på någon bergsbäll vid Siljans stränder, med förvirrad bick seende ned i djupet liksom sök!e hon något. Så hade den olyckliga framlefvat slutet af April. Maj kon cch strödde sippor och ranunkler kring Jalarnes ängar, men Venjans ros, bleknade :lit mer och mer. Hennes blå öga stirrade vildt och besynnerligt ned mot jorden, det svallande håret fläktade fritt för vårvindarne och, en annan Opheliza, klagade skön Carin öfverallt sin sorg för naturen, i dystra entoniga sånger. Han är borta, Fritz,, hviskade hon alltjemt för sig sjelf, och ringen sen, gom kungen gaf dig, den fioner du aidrig!... Åb, jag skall nog finna dem begge tval... i skogen derborta, just nu i natt... hånskrattade hon och ilade bort. : Den oiröstlige Liss Björnsson hade emedler tid anförtrott sina bekymmer både åt prosten Svedelius och syster Gunilla. Jag säger er, ut flickan är galen, bon mitt enda barns, sucsade den djupt bedröfvade fad:-en. Ja, jan, fortsatte han med en fruktande olick på färrikens gamla porträtt, ni skall få 8 alt deita ar straftet för min fars delaktignet i våidet mot den der Kunigunda; Gud straflar ju fädernas missgerning in på barnen 1 tredje och fjerde led — så står det!. Hvarken fru Cuniila eller prosten kunde anhat än medge manningen i den gamles ord,l