snart sagdt vanvettiga stadgandet, som föran leder att den som söker ett patent, icke en är skyldig att tillse huruvida vid fatalietiden utgång någon anmält klander, och då sjel inställa sig till emottagande och besvarande a detta klander; utan tvertom är nu den, son tror sig lida intrång genom ett patent, enlig författningen skyldig att uppleta patentinne hafvaren, denne må nu bo i Haparanda elle Ystad, tillställa honom klandret, och på köpe ansvara för att kompromissarier blifva vald och deras utlåtande inkommer, allt inom tv: månader från patentets kungörande. (Blott de sista är föreslaget till ändring så till vida, at klandret skulle gå till domstol i stället.) Hvad är den praktiska följden häraf? Hvarj menniska i Sveriges rike, som har någon indu: striel handtering af hvad slag som helst, ä skyldig, om han ej vill utsätta sig för monopolets våda, att hålla ouppbörligt utkik på ut iärdade patenter; ty olycklig om han låte: sex månader gå förbi, då kan han vara uta med sin bandterivg. Men ej nog bärmed. Oz ban en dag ser att någon behagat uttaga pa tent på en förrättning, som ban redan begag: nat i 10 år, så bjelper det icke att han anse? det orimligt och omöjligt med beståndet a svensk lag och rättvisa att kunna vara utsat! för någon fara; det är tvertom sjelfva denn: svenska lag, nemligen patentlagen, som bryte: balsen af honom, om han ej 1:o inom de sex månaderna anmäler klander hos kommerskollegium och 2:23 är i tillfälle att resa kring land och rike för att skaffa rätt på patentinnehalvaren, Hiller nu denne sig med flit undar eller är i sin ordning på resor så att han e träffas, så fordras för den oskyldigt hotade nä ringsidkaren ny kostnad, nya bekymmer för att anmäla i kollegium detta hinder mot fatalieföreskriftens fullgörande. Då får han ännu två månaders tid, men om äfven vid den ti dens slut klandret ej är kommuniceradt, så är också hans talan förfallen. Dagen derefter kan patentinnehafvsren komma och lägga vantarna på hans egendom. Denna grundliga orättfärdighbet i författningen kan, såsom läsaren nu väl torde inse, omöjligt förekommas på annat sätt, än att all föreskrift om klander borttages, det vill med andra ord säga, att patentinnehafvaren, som söker och får den uteslutande rätten, äfven blir den som det åligger bevaka denna sin rätt om han finner sig dertill föranlåten. Härtill böra läggas ännu ett par andra lika väsendtliga föreskrifter, den första nemligen, att patent aldrig må kunna göra intrång på handteriog eller förrättning som, äfven med samma methods begagnande, kan visas hafva varit använd innan patentansökningen, och 2:o hvad som är lika vigtigt i vårt land, att ett patent icke må gälla mot andra om det kan visas, antingen att beskrifning på den patenterade saken stått att läsa i tryckta skrifter för den tid då patentansökningen ingafs, eller de i patentet beskrifna machiner elier instrumenter varit tillverkade för handeln och tillgängliga hos utländska fabrikanter och af dem förfärdigade för andras räkning. Först om båda dessa försigtighetsmått iakttagas kan patentlagen komma att innefatta någon billighet. Denna artikel har redan blifvit så vidlyftig att vi heldre afbryta här för att innan kort tillägga några ytterligare nödiga erinringar.