Aftonbladet – 29 mars 1851, sida 1

meens trolöshet, samt uppmanade de raska morakarlarna till fosterjordens försvar. Den djupa tystnaden lät tydligen förmmma bvarje hans ord, och vinden bar ljudet af hans stämmeas klang vidt kring hela fältet. Viljen j, redlige dannemän, rädda fäderneslandet? Viljen j stå fast vid er trohet mot oss och kunsabuset? Gud bevare Sveriges Dessa voro emellertid konungens sista ord och ett oändigt och länge upprepadt ja och burrarop, blanJadt med sköldeklang och vapenbrak, helsade landets och folkets älskling. Lefve konungen! Gud bevare dig, Gustaflx voro de välönskningar från detta folks hjerta, som kommo konungens öga att tindra af glädje, och när han gick ned från altanen smålog ban så godt åt hvar och en. En betänksam bonde steg i detsamma fram ill konungen med mössan i band och yttrade några frågor. Gustaf den iredje svarade honom mildt och prosten Svedelius undanröjde genast senom några tjenliga föreställningar det inryck, som härigenem kunnat ske på allmogen. Det blef pu öfverenskommet, att en frikår skulle uppsättas och allmogen skulle sjelf få välja korporaler och underofficerare; konungen itsåg till deras chef kapten Tersmeder, hvars arfar tjent under fältmarskalken Stenbock i Skåne; gevär skulie allmogen erhålls, men mot beislning nyttja sina egna kläder ). När Fritz hörde hvad som biifvit beslutad: nviskade han till Carin: rjag tror jag går meds; och efter några ord med fru Gunilla och faler Björn skyndade han genast fram till hberarne som siodo kring konungen något afsides rån mängden. Fritz framgick rak och utan lörlägenhet samt anhöll om att få tala med konungen. Men då Gustaf 1II frågade honom: hvad he ) Historiskt.