Aftonbladet – 29 mars 1851, sida 1

star en stolt blick på en ofantlig pilbåge, mot hvilken han stödjer sig. Fader Björn bade nemligen kort förut förärat Fritz den gamla bågen; har du vunni Cariv, mitt gullhjerta, så kan du alltid taga det gamla jernet med, menade gubben. Bakom dessa trenne se vi fru Gunilla istyfkjortel och korsett; håret är i dag omsorgsfullt pudradt, kring halsen veckar sig den nystärkta rivgkragen och öfver bröstet hämger i en guldked den medajjong hon fordom fått aj kung Adolf Fredrik, vid ett hans besök i Dalarne. Gummen ser så innerligt belåten och pråktig ut der hon står och håller sin andre son Kurt under armen. I fonden af denna brokiga, färgskiftande tafla gruppera sig skogar och kullar, mellan hvilka Mora kyrkoby utbreder sig. Längst bort i fjerran begränsas horisonten af fjellarnes snöbetäckta ring, som i solens ljus tycks liksom sammangjutas med den klara hösthimmeln. Och nu kastar solen sina strålar på de anborna dragen, kung Gusta:s id:a gestalt, der han står höjd öfver menigbeten, fördig att till tala den, ej långt från det stälie der den store Wasa fordom tilltalade deras fäder. Se noga på konungen, här skall ni se honom bäst; ban talar ej här för en andryg och egenmäktig adel inom riddarhusets trånga väggar, men han talar för svenska folkets adel, och bimlen och fjellen och de susande skogarne äro nu hans riddarhus; der företäiler ej det gycklade l!eendet eller den dämpade otåligheen de id!a dragen, han talar fullt ur sitt rika bjerta, ty han känner sig som svensk midt ibland svenskar. Gustaf 1II:s ord har historien nog bevarat, ehuru vi icke för tillfället kunna återge dem; alltnog att han föreställde den församlade menigheten rikets svåra belägenhet och finska ar