var tvertom vanskaplig, ty han hade en för fårlig puckel på ryggen, den stackars gossen. Men ändå höll Carin af Sewerin, tröstade och uppmuntrade bonom alltid, och ofta had: hon burit både mat och kläder till bonom, t) Sewerin var äfven fattig. Han bade då i utbyte måst berätta för hen oe någon af sina månvga historier om skogsfrun dvergarne, och småtrollen i bergen, och di hade Carin alltid lyssnat uppmärksamt. Sewerin tycktes veta allt, han; gingo ds omkring i skogen och på änga ne, så kunde han säga hur bvarenda blomma hette, han kän de stjernornas namn och visste att bestämt peka på Orion, Jungfrun och sAndromeda hufvud, och så talade han så vackert om Gud och himmelen som hvälver sig öfver oss, at! Carin ofta fick tårar i sitt öga. Carin hade växt opp ett skogens och naturens okonstlade barn, derföre lys nade bon ock gerna till naturens underfulla röster, ja vi kunm ej fritaga henne från en smula öfvertro och aningar: hon hade sina egna meningar, hon när det suckade i skogarne och de väldiga furormas kronor rickade för nattvinden, som prasslade fram öfver löfven, eller när någor månrskensnatt örnen och skogsufven flaxade kring Gopshusbergets ) väggar. Väl hade hon aldrig sett Dverggubben som hamrade si flitigt i Middagsbergets) djup, men bon hade dock bildat sig en förestältning om honom Han borde vara liten till växen med lång! hvitt skögg, tyckte hon, en stor silfverslägga : handen sarct en liten röd mössa ja hufvudet Sewerin bade alliid sagt besn3 att här: veriden hvarken fionas jättar, sp kin eller skogsrå, ehuru det visserligen kunde gifv:s mycke underbart i naturep, som vi icke alltid förm: ) Tvenne märkvärdiga berg i Mora socken.