igheter för judarne, betraktat saken w en alltför idsträckt synpunkt och såsom vore dt här fråga a att införa hela skeppsladdningar af nosaiska tros;ekännare, för att dermed öfversvämmalandet. Men letta baie hvarken motionärerne eller någon annan öreslagit. Frågan vore här endast om det ganska ioga antal judar, som redan är i Sverige bosatt, ja le flesta här födda och uppfostrade, som svurit svenka konurgen tro och huldhetsed samt voro lika goda Indersiter som andra svesskar. Begrämsades frågan ålunda, försvunne derigsnom alla dö spöken, hvilka issa talare sitat på väggen, sisom en följd af judares spridande i städerne och på landsbyggden. Visst ade man här, bland annat, äfven påstått, att detta olk hade en större förmåga att föröka sig än vi ven kar, men om så vore, är ju farar för öfyvervämningen större om de stängas inom fyra städer, n derest de spriddes på en så stor yh som hela verige. Af des. k. skäl mot judarne emancipalion, som blifvit anförde, ville talaren är upptaga le förnämsta. Så hade hr grefve Liljenerantz sagt, Itt en större fribet för judarne skulle hota att rubba tatskyrkan, hvilken vore vårt enda skydd mot til3ns indifferentism. Talarne hyste icke en sådan farnåga. Bekännarne af Moses lära hade aldrig gjort sig kände för något omvändelsenit och så vidt erarenheten gåfve vid handen, funnes ej heller bland le kristne någon sympathi för judaismen. Vida mer hade, eniigt talarens tanka, vår statskyrka, d. v. s. den rena evangeliska, attfrukta af katolicismen, inom vilken proselytmakeriet vore första reglen och hvars ijerfva tilltag, som man vet, för närvarinde hotade jelfva det starka och stolta Albion. I parenthes illa talaren erinra, hvad beträffar indiferentismen, Itt denna, i hans tanka, just erhöll sin näring och oefordrades, i följd af stillaståendet inom :tatskyrkan och de tunga bojor den lägger på samvetena. En innen talare hr von Harlmansdorff syntes förmena, att den kristliga toleransen icke behöfde sträcka sig ängre än till kristna trosbekännare, och att vi således icke hade några kristliga pligter till judsrne. Detta vore ej Christi lära. Icke skiljde Han mellan de olixa religionssekterns, judars, grekers, romares och andra bedningars. Tvertom Han sade till sina lärjungar: Gån ut och lären allt folk Hos den tudomliga kärleken kan ej höoller finnas någon sådan skillnad. Och talarens tro vore, att om, 1 stället för stt skjuta judarne ifrån oss, att se neder på dem med ett slegs förakt och låta dem lida kån och förryck, man närmade dem intill sig, samt mötte dem ned förtroende och välvilja, en fullkomlig amalgamation med de kristne småningom skulle deraf följs. Symbolerna till kristendomen finnas ju redan i judaismen eller det gamla testamentet, och de båda religionerna stå derigenom hvarandra oändligt mycket närmare än hedaingarnes, för hvilkas omvändelse lixväl så många ädla bemödander användas. Judarne kunna måbända mad skäl företås andligt högmed. Da tro sig vara ett af Gud uvaldt folk. Men detta högmod blir mera hårdnackad: just i följd af förtrycket och orättvisan. Gif dem fribet, gör dem lika med andra medborgare, och deras isoleringsanda och högmod skola snart försvinna. Se t. ex. i Frankrike, Belgien och England, der emancipatiooen varit något mera fullständig — hurw nära införlifvade de äro med folket, huru de, långt ifrån att ensamt egna sig åt handel och schalkrerin, stigåt upp till armåans och civiladministratiiomens högsta grader, deltaga i lagstiftningen och kommunalbestyren, pryda lärostolarne vid universiteten och glänsa bland idkara af de sköna konsterna. Man har citerat Polens varnande exempel, men hvarföre hafva Polska judarne elakt rykte? Jo, emedan jidarne der varit mera förtryckta och misshandiade af den polska adeln, derigenom tvungits att blifva schakrare och i sin ordaing tagit hämd på adelsmänmen sjelfva. Man heda vidare talat om judarnes procenteri, men det vore säkert icke värre än mången kriistens, om denne än icke syntes, utan dolde sig bakcom. Komme det till det yttersta, vore den sednare säkert mindre ömsint och grannlaga än den förre. Hr von Hartmansdorff hade vida utbredt sig öfver pkapitalets tyrannis, såsom ett af tidens förskräckliga onda. Talaren trodde ej på denna visa. Kapitalet vore mindre och icke mer tyranniskt nu än forlom; ty det intellektuella kapitalets, talangens och kuoskapernas täflan vore nu alltid farlig; det gick i vir tid måhända framför det materiella kapitalet, eller penningens; för sin del skulle talaren dessutom föreställa sig, att tillgång på penniogekspital vanligen är ett af verldens goda och hen skulle således gerna önska Sverige något mer af det slaget, äfven om det skulle gå genom judehänder. Samme talare bede anfört, hurusom de mosaiska bröderne Rothschildl ofta egde i sitt skön att afgöra om krig eler fred i Europ3. Om så vore, hvad annat bevisade detta iän en bedröflig svaghet och en ruinerande hushållning hos Europas regeringar; och def vore väl ej den rike judens skull, som hushållat bättre. Slutliggen kunde talaren ej undgå observera såsom någomting rätt eget, att de som ifrigast yttrat sig emot juidarne och dervid i öfrigt förebragt temligen klena skäl, likväl trott sig hafva funnit ett kraftskäl, då de åberopat den allmänna opinionen hos svenska foltet. När eljest någon ledamot af detta hus från den liberala sidan dristat hänvisa till autoriteten af folket, såsom stöd för sin önskan t. ex. att erhålla förbättrade lager, en mera ändamålsenlig statshushållning m. m., då mötes denne alltid med dea invändning, att han är en sjelftagen, oombedd målsman för folket; då vill ingen veta af, att han talar i svenska folkets namn; men nu när det angår att förorda ett frihetsfientligt och intolerant baslut; när det gäller endast att vädja till mörka och dåliga fördomar hos den okunniga delen af folket, då reser man gevast hufvudet och suller sig på tribunen såsom en ridderlig tolk af nationene vilja!! Taleren yrkade återremiss af Ekonomiutskottets betänkamde, desto heldre, som, enligt utskottsordförandens eget här gjorda erkännande, utskottets yttrande stödde sig hvarken på religiösa, politiska eller statsskonomiska grunder; således endast på ett hugskott, ett tycke, hvilket utskottets majoritet behagat upphöja till rang, hader och värdighet af öfvertygelse. Hr Rosensvärd och gr. Björnstjerna talade nu för den intoleranta meningen; den sednare upprepade det många gångar vederlagda påståendet, attjudarne äro en stat i staten. Motionären, hr kammarherren Liljenstolpe; talade länge och med åberojpande af många sakförhållanden; men derpå ville ett parti icke lyssna, utan afbröt talaren tre särskildla gånger med stormande rop på proposition. Excellensen grefve Löwenhjelm, Carl Axel, talada mycket vackert både om de svenska judarne och sin aktning för dem; men drog fram emot dem, att man kunde tillvita de polska judarne ett, de engelska ett annat; de sednare t. ex. att de förvärfvat Jordegendom och sträfvat att vinna inträde i parlamentet med den framgång, att de nu skulle besitta !, af Englands jord och verkligen hafva en pårlsmantsledamot af derss tro, fastän frågan om eden uppskjutit hans inträde vid öfverläggningarne. Excellensen ansåg det våra som statsman han betraktade saken