Men det svarta förräderiet vakide och förräderiets hand drog för första gången sitt streck öfver Gustas planer. Anjala, Anjala, utropade konungen flera gånger i det hans mörka öga blixtrade och handen knöt sig krampaktigt, de uslingarne! — de förrädarne! . . . Hvad skall jag väl göra! Kanske snart en fånge inom min egen armålp . Då hördes hastigt ett buller utanför tältdörren, det var som om någon tvistat med vakten och nödvändigt ville in till konungen. Här slipper ingen in! mumlade den skäggige grenadieren och fällde sin blanka bajonett rakt mot bröstet af gunstlingen Gustaf Maurits Armfelt. Hvem är det som vågar trotsa vår befallning? sporde konungen vredgad i det han gick fram och undandrog tältförhänget, men i detsamma låg Armfelt för bans fötter. Jag ber om nåd, ers majestät, men vigtiga depescher just nu anlända ... Kom då ir, Armfelt, sade Gustaf III redan blidkad, låt oss höra ... Inkommen i tältet framräckte gunstlingen en depesch, vid hvars genomläsande dea konungsliga blicken alltmer klarnade och Gustaf III utropade, liksom lättad från en tung börda: Je suis sauveln Läs,, sade han till Armfelt, rlis, — Danskarne hafva förklarat oss krig och rusta sig att öfver norska gränsen infalla i riket. Vi skola nu gå att rädda fäderneslandet och vi vija se hvem som vågar hindra oss! Fäderneslardset, ack, sköna, betydelsefulla ord, den tredje Gustafs valspråk, du var de, mäktiga trollformel, som denna gång räddade både honom, undan förrädarne, och Sverige undan fiendens hand! Ty Gustafs läppar behöfde blott utsäga dessa ord: ofäderneslandet är i faral och tusende