Aftonbladet – 28 mars 1851, sida 1

ton somrar, men flera friare, lockade af Carins till ett ordspråk blifna skönhet, och fader Björns betydliga förmögenhet, hade dock redan anmält sig. Liss Björnsson älskade likväl alltförmycket sin dotter för att han skulle önskat så snart blifva beröfvad denna sin ögnasten och ends sällskap, ty hans hustru hade redan för flera år sen dött. Liss Björnsson var en fintlig karl, ban hade tagit en liten list till hjelp och föresatt friarne ett prof, som de borde undergå, såvida de ville boppas vinna Carins hand. Ingen bade ännu lyckats häri och derföre hade de också alla fått draga bort med en korg af Carin, som nog visste hvem hon ville ha. Fritz och Carin hade växt opp tillsammans, de hade tillsammans delat barndomens fröjder och dess små sorger. Hur ofta hade de ej i de djupa skogarne sprungit kapp genom snår och buskar tills det plötsligt rasstat bland löfven och de tyckt sig höra skogsfruns steg? Hur ofta hade de ej på Siljans stränder bört neckens gullbharpa klinga i qvällen och set elfvornas dans på de hoppande vågorna? De var då väl för Carin att hon hade haft Frit: med sig som beskyddade henne, ty bur skulle det väl eljest gått? Fritz hade då varit hennes andra jag, hennes allt; nu stod den adertonårige ynglirger framför den blomstrande tärnan och påminde henne om allt detta för att beveka hennes bjerta. Carin, ja då hade vi roligt, jag tyckte di bara innerligen om dig, men nu Carin, är de! belt annorlunda ... Carin tycktes förstå honom, ty hon rodnade djupt och släppte i förlägenheten den garnhärfva hon höll i handen. Annorlunda, ty nu älskar jag dig, Carin!..x De begge unga lågo i detsamma på en gång i hvarandras armar och en varm kyss, långt