Aftonbladet – 28 mars 1851, sida 1

han är så nödvändig för vår tafla och ändå dröjer han i dest längsta att visa sig? Jo, Fritz är hos lilla Carin och han behöfver ännu en kyss, eller två, innan han kan skiljas från henne. Denna morgon hade Fritz beslutat för sig sjelf om något vigtigt, det syntes nog af hans tankspridda och oroliga blick när ban lemnade sin mors hus just då Liss Björnsson der inträdde. I dag vill jag ha ett bestämdt svar af henne, tänkte han och så bar det af bort åt vägen. Ej särdeles långt från fru Gunillas gård stöter Mora socken iatill Venjans och på sjelfva gränsen, men dock hörande till Venjan, låg bergsmannen och f. d. riksdagsmannen Liss Björnssons furutimrade bostad,i en dalfördjup niog, hvars fond bildades af mossiga berghällar, sådane de kastats om hvarandra vid skapelsens morgon i susande talloch furuskogar, mellan hvilka ängar och fält här och der skymtade fram. Här bodde fader Björn med sitt enda barn, den femtonåriga Carin, för sin skönhet allmänt kallad Venjans rosx. Och hon gjorde också skäl för namnet, kan ni tro. Den smärta midjan kring hvilken ett grönt klädeslif slöt sina fina veck, efter tidens sed tillräckligt urringadt för att förråda den aldra som skönaste biarm, skiftande i purpur och snö, den rundade vaden med sin röda strumpa och den näpnaste lilla fot med sin höga klack och silfverspännet på skon, och som tycktes skapt för allt annat utom att springa i skogsnåren och dansa på tufvorna, ändtligen de djupblå ögonen med sitt på samma gång skälmska och vemodsfulla uttryck, allt en stående typ för Dalarnes jäntor, allt var ett bevis för att bygdens gossar ej hade orätt då de kallade lilla Carin Venjans ros. C Hon hade som sagdt ej sett mer än sina fem