Aftonbladet – 27 mars 1851, sida 2

kan med skål lemnas derhän; mår detta meågifvande definitift bekråftades, hade den uteslutande rättigheten att besitta den privilegierade jorden längesedan faktiskt halkat ur adelns händer, hvilken icke på länge mäktat 2tt bibehålla eller lösa de frälse-egendomar, som genom arf eller annorledes tillfallit personer afandra stånd, och den hade i sjelfva verket upphört redan då, när frälseroannarätt icke ovilkorligen åtföljde innehafvandet af frälsejord. — För öfrigt bör i förbigående anmärkas, att demna koncession icke uteslutande gällde för Bondeståndet ; samt att den var livtidig med stäcdernas borgerskaps afstådda rättighet att utesllutande besitta samt tll sig lösa städernas (tomter och jord, hvilka nu äfren kunna förvärifvas af alla medborgareklasser ; ett förhållande, hvilket förmodligen undgått brodren Svrinnlunds uppmärksamhet, eller det också låg i hans plan att förtiga. De satser, hvilka Strinnlund uppställer såsom utgångspunkter för sitt förehafvairde eller för att ådagalägga, hvilka pprivilegier skulle ,vara icke blott för Bondeståndet enskildt, utan för hela landet de skadligaste och följaktligen sådane, hvilkas upphäfvande man i fförsta rummet borde eltersträfva, eftersom dle åsyftade att rikta den ene medborgaren på den andres bekostnad, skulle nemligen utgöras af följande: antisgen de, som 1:0 tillförsäkra den ene någon del eller hela frukten af den andres arhete, utan att den sednare af der förre åtnjuter en motsvarande fördel; eller 2:0 till den enes förmån förneka den andre natt sig med sitt arbete redligen försörja på sätt och ställe som för honom kan vara fördelaktigast, samt pålägga hans verksamhet andra band, än dem allmän ordning och säkerhet göra nödiga; eller 3:0 åt vissa klasser af medborgare bereda frihet från eller lindring i de skattebördor, som rättvisligen borde drabba alla lika i förbållande till de grunder för beskattiingen, som i 1andet äro antagne; hvaraf följde: naturligtvis blir, att de till statsmachinen gång nödige bia.rag måste fördelas på ett nindre antal, hvars ekonomiska välstånd derigenom undergräfves eiser förbindras.v Lika obetingad! som vi med vår auctor kunne ingå på nödvändigheten att afskaffa eller undanrödja privilegier, hvilka äro af den egenskap som desia satser utmärka, lika redebogne äro vi att förklara, att Strinntund änn är derpå skyldig svaret och bevisningen, hviket vi äfven tilltro oss att kunna på ett tllfredsställande sätt ådagalägga. För att ernå sitt mål eller uppdaya det stådernas och borgerskapets privilegier skux!e hafva en så förderflig riktning som den antydda, skyr brodren Strinnlunrd icke att anföra en hel mängd absurda förhållanden, hvilka längesedan blifvit afskaffade. Ar detta ärligt spel, att lägga nuvarande stadsmenigheter eller borgerskap till last ett helt syndaregister sedan förgångna år hundraden, hvilket med dem långt för detta gått i qvaf i tidens allt uppslukante böljor? Dessa förhållanden kunna ännu ör häfdeforskaren eller statsmannen hafva något intresse, för att varna för sådana principer i nä-r-ings-lagstiftningen , som, besynnerligt nog;. Strinnlund sjelf under sin genomlupna mångskiftande riksdagsmannabana till en stor del visat sig hylla, men någon kraft och verkan såsom bevisningsmedel för hans nu företagna anfall ega desamma alldeles icke. Strinnluad yttrar nemligen, att i Sverige, såsom i större delen af det öfriga Europa, hafva städerna visat en synnerlig håg och förmåga att på landets bekostnad förskaffa sig fördelar samt att genom lagar och privilegier tillförsäkra sig nett fortfarande och ostördt åtnjutande af hvad de sålunda vunnits, Likvisst medgfver han, att det förtryck städerna, till följe läraf, utöfvat, visserligen till en del under er stigande uppysning ej kunnat uthärdas ech att det således de jure eller de facto försvunnit för den allmänna oviljans påtryckning, men, fortfar han, mycket torde dock ännu återstå, som förr: eller sednare måste gå samma vär. Detta myckna, som förmodligen skall beså uti ett olidligt förtryck från städernas sida, lärer doek Strinnlund hafva svårt att uppgifva och ännu mindre torde honom lyckas ådagalägga attigenom någon vidare reduktion i stidernas behållna friheter någon båtnad för det allmänna kan komma att härflyta. Då man betraktar den icke mindre än afundsvärda belägenhet, att icke såga vanmakt, hvaruti de svenska städerna till en del befinna sig, lärer det nogsamt inses, att nigra obehörigen eller öfvermåttan vinstgifvande privilegier omöjligen kunna 2nses ega tillvaro. Så framt man icke har för afsigt att tillintetgöra städerna samt i och med detsamma afskära de vigtigaste pulsådrorna i statskroppen för idoghetens, industriens och civilisationens befrämjande, måste man i stället rikta hågen och krafterna till dessa vigtiga rörelsepunkters lifvande, än till deras störtande och förlamning. Städernas uppkomst i det öfriga Europa är liktidig med det feodala förtrycket afskuddande, den lagbundna ordningens Jefästande och sambällenas fullständigare organisation. Hvarest hafva väl näringar, konster, vetenskaper och sann bumanitet haft sitt egentliga stambhåll, om icke i städerna? Huru ofta bafva dessa icke varit den borgerliga frihetens skyddare och bålverk? Den som förnekar detta har aldrig läst historien eller vet också icke att värdera civilisationens utveckling och vålgerningar. Vi behölva icke heller tvista härom. Sjelfva Strinnlund kan mindre undvara städerna än de honom, så stor fiende till dessa institutioner han än låtsar sig vara. Hvad de svenska städerna beträffar, så har dras uppkomst ungefärligen berott på enshanca förhållanden, som annorstädes. Behof a gemensamma mötesplatser för ärendens aflandlande af statsvigtig beskaffenhet, utbyte af produkter