fru Gunillas men, dog hon i Sverige af sor och saknad efter hembygden och under ånge att ej hafva erhållit föräldrarnes förlåtelse. De begge vännerna hade också hemligt till stått för hvsrandra att de kanske ej handla så rätt då de sleto Kunigunda ur hennes för äldrars armar den der natten; de började ån gra sitt dåd och på sitt yttersta hade dett: minne varit det plågsammaste för dem. Derföre ser kanske fendriken så bister oct mulen ut der han hänger på väggen, han tyck: liksom sitta och grondera öfver något bitter minne, den gamle Carolinen. I erkänsla för den bjelp Björnsson lemnade fendrik Gösta, då han bortröfvade Kunigunda bade nu fendriken förärat sin vapenbroder ev gammal stridsbåge, som sades vara en skänk till hans slägt af Gustaf Eriksson Wasa. Efter sin far, som fått den af fendrik Gösta, var Liss Björnsson egare af bågen, om hvilken traditionen påstod att strängen i densamma ailtid klingade vär något vigtigt och betydelsefullt skulle inträffa, som rörde slägten eller landet. Så hade den klingat den natten då fendriken och Liss Björnssons far bortförde skön Kunigunda, den hade klingat högt och ljudeligt samma natt en lömsk kula träffade bjeltekonungen vid Fredrikshall; vidare påstods att den låtit höra sig när krig, thronombyten, svåra farsoter eller missvext skulle inträffa, så ock innan någon af slägten skulle dö, kortlipen vid alla tillfällen af vigt. Sist hade den kiingat den 19 Aug. 1772 eller då Gustaf III genomförde regimentsförindringen. Hela sextin åren hade den således tegat stilla, men nu, nu hade den ju åter klingat netien till den 12 September 1788. Detta är i korthet historien om Liss Björns;ons båge, det finnes ock en annan sägen om lensamma, men den komma vi till sedar.