Aftonbladet – 26 mars 1851, sida 1

och, ifall ni tyeker så med, så springa vi nu ner från Östnorskulle rakt in i det rödmålade buset, Fru Gunilla Pistolkors, enka efter sal. iöjtnant Kuno Vincentius Pistolkors, som varit med både i Finland anne 1740 och i Pommerska kriget mot Fredrik den Store, hade denna morgon mycket att syssla. Ehuru det var temligen bittida, hade den raska matronan redam sett sig om både i stall och ladugård, hon hade hunnit smaka på folkets mat och i köket, som glänste af fejade bunkar och blankpolerad både koppar och silfver på sina byllor, utdelat sina befallningar för dagen; toiletien var ock i ordning, och så omsorgsfullt pudredt och uppkammadt var båret, så ordentligt laggda puffarne på armar och korsett, att mar visst ej skulle trott hennes ålder om så myket bestyr. Och hvem ville äl också påstå att fru Gunilla redan var på extiotalet? Väl märktes åtsklliga veck i den höga pannan och ett och amat skäggfjun krusade visserligen de förr så fylliga läpparne, men så var ögats glans lika dförminskad och liflig som för en tretti år sep, och lätt kunde äpnu af de ädla dragen spåras att fru Gunilla i sir ungdom måtte varit ganska skön. Också hörde det till en af hennes svagheter att ej gerna vilja påminnas om sin ålder, ingen ville beller bäri göjra den goda gumman emot utan alla sade tverrtom vid hvarje hennes födelsedag, att de ville svära på att syster ej kunde vara mer än på sin höjd närmre femtiotalets. Då smålog fru Gunilla så godt för sig sjelf, bon visste nog bäst hur det förböll sig och kyrkoböckerna visste det ock, fast de 1eg0. Hon böll just på att med en vinge afdamma de stora länstolarne med läderöfverdrag i sal. löjtnantens fordna rum, en riktig familje