Aftonbladet – 26 mars 1851, sida 1

len friska nordiska tafla, som ligger utbreddc ör våra Ögon, ! Der från Östnorskullen se vi då hur Dalelf-li vens bölja, efter att hafva sprungit fram ur Surucku-Stö:s bergshällar, lik ett blått band: vattrar sig mellan skogar, fjellar och dalförijupningar, omslingrande Mora, Venjans, Leksands, Rättviks och Orsa socknar, tills hon försvinner i Siljans sköte; vi se vidare från kullen ner åt Mora, i hvilken socken vi just nu b-fiona oss, på andra sidan om elfven vid Siljans stränder en liten by, som kallas Utmeland, och rikta vi synglaset något längre bort, så uppticka vi lätt i den klara höstmorgonen på spetsen af en kulle ett litet rödt envåpingshus med sin frontespice. Dot lilla buset blickar så vänligt fram öfver Je af nattfrosten hvitnade fälten och talldungarne, skorstenens rykande pelare visar sig rakt opp i den klara morgonluften och de hvitmålsde fönsterluckorna tindra så gladt i solens första strålar, som långsamt vidga sig kring borizonten. Sågo vi ej tydligt röken uppstiga från kolmilorna i skogen, hörde vi ej hammarens regelmessiga slag från masvgnarne och hyitorna och rasslet af fordonen, som köras ned åt Siljansforss bruk af skäggiga grufdrängar och bojtande skjutsbönder, så skulle vi lätt kunna improvisera oss i någon naturskön Blekings idyll, så lifligt och pittoreskt grupperar sg allt här för ögat. Som vi kunna berömma oss af att denna: gång ba en särdeles god kikare, se vi tydligt bur en ensam vandrare, stödd mot sin käpp, s:räfvar opp för gångstigen, som leder till buset, Så ensam och så bittida på morgonen, hvad minn det är för en man och hvem kan väl bo der i huset? Vi skulle just gerna vilja titta inom litet