Aftonbladet – 26 mars 1851, sida 1

kall och af kort varaktighet, är det samma sol, som ej kan upptina isarne på Wickenbergs berrliga vinterstycken och som kommit sjelfva parisarne att darra af lutter förtjusning — det år Dalarnes sol vi besjunga. Dalarnel... Hvilka minnen tränga sig ej ofrivilligt in på os; vid detta namn? Dealarne, mer än något annat landskap svenska ärans och svenska minnenas bemland, det fattiga landet med sina skyhöga tallar och djupa schakter, med sina resliga män och härdiga viljor, är numera, ty värr, snart enda urtrypen för svenskheten i lynne, seder och folkkarakter. Och så har dei från fordomtimma varit i Dalarne. Hvarje fjät du trampar hviskar om ett minne, hvarje skogsginst du följer, skönjer du ock i furornas stammar oldtids runoskrift från kung Göstas dagar. Engelbrektar, Sturar, Wasar, Carlar cch Gustafver, hvilka namn, oförgätliga för hvarje svenskt bjerta! Här bland fjellarne, skogarne och i de låga hyddorna kan du söka dem, säker om ait finna dem; de lefva i folkets bjersan, i dess sägner och traditioner, som gått från far til son och aldrig skola utdö, just emedan de utgöra en del af detta folks eget väsende, så att säga dess innersta själ. Men förlåter då gerna folket i Dalarne om de äro litet stolta öfver dessa sina minnen, i hvilka deras förfäder tagit en så stor och äro: lrik del. Dalkarlen behöfver blott peka på I Rankhyttan eller Ornäs, Isala eller Brunbäck, leller det af fyra århundradens mossa betäckta ;Istenkuralet, som fordom hetat Korganäs, och du skall känna samma glädje som han, om du slår svensk och någonsin lyssnat till Sveriges anorn. I Men vi lemna dessa allmänna utsigter för slatt, om ni så tyeker, taga en särskild vy a!