Aftonbladet – 26 mars 1851, sida 1

EE NESSER en reslig man från Morkarlby. Och så kanli du väl köpa dig en ring åt dv flicka sen? sporde mig en liten skälmsk dalkulla, i detl! hon räckte upp en stor rund ståltrå, hvarpå hårringar i alla dimensioner varo uppträdda. Jag var ej sen att ropa upp dem till oss och ringar köpte jag både för mig och Hedda; sedan vi handlat litet och pratat mycket, togo de farväl och jag bad dem bjertligen helsa tili gamla Sverige, dit de just nu voro stadde på hemfärd. Men på Heddas begäran, som önskade höra något om Dalarne, de storvexta männerna och de väna kullorna derstädes, ritade jag med blyerts ibop följande lilla utkast ännu samma qväll jag träffat dalfolket i Coblenz, och öfverräckte det som det var till Hedda. Se här, kanske du nu för en stund kan försätta dig I DALA RNE. 1. Det är bittida en böstmorgon anno 1788. En klar men kall septemberbimmel morgnar sig långsamt öfver nejden och höstsolens sparsamma strålar tyckas i det längsta dröja att belysa de af rimfrost krystalliserade skogarne af tall, asp och gran, som här och hvar kröna bergsluttningarne. Ändthgen färgar hon topparne sf de väldiga Limafjellen; Soucku-Stäts och det isgrå Failtopps konturer afteckna sig fantastiskt i den uppgående solen; bon stiger högre; och de oändliga skogarnes krystaliblad lösa sig småningom från isstjernorna, hvilka snart endast äro en klar vattendroppa på ljupgblommans bräddar. De djupa bergsjöarnes spegel uppfångar nu en blick 2f henne och i Dalelfvens våg dallrar bennes strålkrans, bkt Väinemöens första blick i den blankskurade stålsköldens rund. Ja, väl ha vi nu lyckats att få sol på vårt landskap, men det är ej söderns värmande sol;