sågo mer än väl att med dylika menniskor va: ingenting vidare att göra, och afskedads dem. Då nu Fossati med sitt hufvud gick i borgen för pelarnes återupprättande och kupolens iståndsättande, upp: drogs arbetet åt honom. Dermed var likväl icke allt vunnet, ty i Fossatis personliga ställning lågo ännu stora svårigheter. I urkarnes ögon var han en gång för alla en otrogen, och dertill en Moscovit — medlem af en ras som är dem in i döden förhatlig. Skedde den minsta olycka — något som lätt kunde inträffa om gesaom någon tillfällighet de omkring S:t Sophia bosnde turkarnas uppretades emot hans suropeiska och grekiska arbetare — så skulle allt varit.örloradt. Fosaeti fruktade i synnerhet för femtiol arabiska studecter, hvilka hörde till moskeens skolor och voro densamma fanatiskt tillgifne. Lyckligtvis bragte han regeringen derhär att de finge respenningar och lof att fara hem till Asien, på ett år. De drogo också bort med flygande fanor och klingarde spel. Arbetet börjades nedifrån, med allmän rensning af pelare och marmorgolf. Öfverallt visade sig åter den fordna prakten; likasom om de herrliga qvar. lefvorna ifrån alla de antika tempeln åter uppstått sedan de så många många århundraden underbart be varats i skygd af denna åt den gudomliga vishetei belgade kyrka. Många af de redan i forntiden be römda pelarne voro så öfvertäckta af dam och smuts att man kunnat tvifla på deras identitet. Derföre blef ocksåFossati hänförd af glädje näs han åter skådade demi deras fordna glans, isynnerhet da åtta, hvarje af en enda sten bestående, pe. larne af verde antico, hvilka först blifvit lösbrutns från Belbeks tempel och släpade till Rom samt se dan under kejsar Theodosius förda derifrån till Constantinopel. Dessa pelare, måhända de skönaste i verlden och fullkomligt bibshållna, skimrade åter som fordom. De stå vid kyrkans båda ändar, fyrs och fyra midt emot hvarandra. Birkom dessa återann man de åtta röda porfyrpslarne från Egypten. vörstärkta medelst grofva jernband. Det tycks som om de under den byzantioska tiden skulle genom den på dem hvilande, ofantliga lasten hafva remnst. Fossati aktade sig noga att borttaga dessa jernringar, eller att på något sätt förändra pelarnes egendomliga utseende. Deras hvita marmorkspitäler lyste åter i sina rika akantusornarmenter, hvilka likväl förråda byzantinsk öfverlastning. De pelare som genom hvalfvets tyngd hade bragte ar sin lodräta ställning riktades, och de brustna pe larfötterna utbyttes mot nya. Detta var icke något lätt arbete, isynnerhet med de öfre pelarne, som nest hade lidit af kupolens tryckning. Oesrhördea ställningar restes i byggnadens inre för att understödja murarne öfverallt der det brhöfdes. Härigeaom blef det möjligt, att ställa pelarne lodrätt och förse dem med nya fotställningar. Detta hade de turkiska och armenianska arkitekterna hittills ansett omöjligt, och de ville ej förr tro på sakens verkställbarhet än de sett det med egna ögon. Sedan de likväl sett att uppriktningen af den första pelaren försiggick med lätthet och säkerhet, utropade de: Gud är stor! och suckade efter vanligheten djupt öfver att de ej sjalfva kunnat hitta på en si enkel sak samt deröfver att psscharne nu skulle göra narr af deras okunnighet och oerfarenhet, Men Fossati tröstade dem dermed, att om de äfven ganska väl känt sättet, så skulle de ändå icke kunna! begagna sig deraf, emedan den största svårigheten låge i det omsorgsfulla och noggranna utförandet. Då murarne blifvit bafriada ifrån den tjocka kalkrappningen, visade sig väggarne i deras ursprungliga skick, täckta af den skönaste marmor och af talrika mosaikarbeten, hvilka Fossati sorgfälligt afiecknade, bvarefter väggarne, emedan Islam ej kan fördraga några bilder, återigen öfverrappades med kalk och målades al fresco i orientalisk smak. En venetiansk målare hade öfvertagit detta arbete, och inom ganska kort tid hade några albanesiska och grekiske pojkar som buro kalk, blott genom att se på, så väl uppfattat konsten att de blefvo förträffliga lärjungar och medhjelpare. Fossati upptäckte på ens sidan af fasaden, åt vestibulen till, den bsrömde mosaik, som föreställer huru kejsarne Constantin och Julian erbjuda jungfru Maria såsom offsr, den ene en modell af Constantizopsl och den andre modeller af S:t Sophia. En teckning af denna mosaik kommer att pryda det verk öfver Sophiakyrkan, som Fossati ämnar utgifva i London. Arkitekten stördes dagligen i sitt arbete. All: paschar och embetsmän, ja till och med vederböranjes svarta tjenare och eunuckerna i seraljen, ansågo sig fullkomligt berättigade att gå in i moskesn och uillse arbetet. De oroade arbetsfolket, de ville av man skulle föra dem omkring öfverallt, gåfvo besat: goda råd, och tillade att de skulle snart komma ige: för att se efter huru man uppfyilt deras önskningar Alla voro otåliga att snart få se mosken färdig oct öppnad, så att de deri kunde förrätta sin andaki En bestämde härtill en månad, en annan en vecks Ministrarne sjeliva, fom voro vana att se sina lustslott af tegelsten och bräder liksom genom trollkrafi uppresas på ganska kort tid, begrepo alldeles icke hvarföre arbetena i S:t: Sophia gingo så långsamt D2 varade haifennat år. Då man kom till kupolen blef arbetet svårare, och fordrade stor försigtighet. De fordsa Grekerna, vilka voro lika skrytsamma som deras förfäder d: samla, och deras efterkommande Nygrekerna, på;:odo, såsom förut är nämndt, att denna kupol blivit byggd med ett serskildt slags tegel, slagna af en orös jordert från ön Rhodos, hvilka oro lättare än vatten. För några år sedan hade Fossati erhållit tillåtelse utt i sällskap med preussiska ministern uppstiga j let inre af kupolen. Han lösbröt då med en mejel en liten bit ef en tegelsten, som han fann vers u!lkomligt lik da vanliga. På detta sätt förföll sasan om den rhodiska tegeliillverknisgen. Denna unlersökning hade så när kommit att stå både Fossati ich ministern något dyrt. Lösbrytandet förorsakade nycket buller nere i kyrkan. Imanerna och Mollaierpa som trodde helgedomen hotad, skyndada ur. ipniga upp, och grepo de nyfikea Frankerna, och ndast ministerns diplomatiska karaktär räddade dem. Redan under den byzantinska tiden hade man, för utt undsrstödja kupolen, på utsidan anbragt ofaniliga tödjepelare och motlager, hvilka gåfvo det yttre tt tungt och oformlizt utseende. Fossati fann desss velare på många ställen så skadade, att de 1 stället ör att understödja hvalfvet, snarare tryckte derpå. Han lät derföre borttaga dem och härigenom har syrkan erhållit ett lättare och vackrare utseande. Derpå lät Fossati lägga en jernring omkring den lä: fre delen af kupolen, för att förekomma alla fram