Aftonbladet – 24 mars 1851, sida 2

0 va tunna efter min mening erhållas och blifv:a tillgånglige utan, eller åtminstone med obetydlig, kostnad. Sättet vore, såsom jag i utskottet föreslog, att ständerna i underdånig skrifvelse anhöllo, att Kongl. Moj:t behagade anbefalla dess och rikets kommerssollegium att från hvarje stads magistrat och äldste infordra fullständige verificerade uppgifter på stadens donationer, m. m., hvilka uppgifter bemålde kongl. zollegium derefter egde ordna, registrera, samt, om aödigt ansågs, till trycket befordra. Genom ett sålunda för en hvar beredt tillfälle att granska städernas privilegier och fördelar, blefve icke allenast ordringarne på statistiska och historiska upplysninsar i detta hänseende uppfyllda, utan jemväl, såsom ag förmodar, till väsendtlig del vederlagde de insinuationer och missledande uppgifter, som i motioaen förekomma.s I utlåtande JM 60, i anledning af väckt motion att Rikets Ständer måtte hålla egna tidningsreferenter och låta utgifva en riksdagstidning, har utskottet hemställt: att hvarje stånd antager vid sitt kansli en referent af förhandiungarne i ståndets plena, och att öfverenskommelse å Rikets Ständers vägnar träffas med någon eller några tidningsredaktioner i hufvudstaden om referaternas införande i deras tidningar eller dermed följande bihang. Beträffande sedermera motionärens förslag, att under Rikets Ständers garanti utgifva en riksdagstidning, så anser Utskottet en sådan tidning, som fullständigt meddelade allt hvad vid riksdagen förhandlas, blifva mindre tehöflig, om det härförut framställda förslag virner bifall, helst då såväl öfverläggningarne i stånden som utskottens betänkanden m. m. utgilvas tryckta för hvarje riksdag i ståndens protokoller och dermed följande bibang. Då härtill kommer, att utgifvandet af en riksdagstidning skulle, enligt hvad erfarenheten visat, mmedföra betydlig kostnad och fordra anslag af statens medel, hemställer utskottet, att motionärens förslag i denna del må förfalla. I M 61, i anledning af väckta förslag om inskränkning i den genom kongl. förordningen den 22 December 1846 beviljade frihet att å landet idka handel m. m., har utskottet afstyrkt alla de föreslagna inskränkningarne. I M 62 har Utskottet äfven afstyrkt ett väckt förslag om utsträckning af den i kongl. bandelsordningen den 22 Dec. 1846 beviljade rätt till handels idkande å landet. Emot detta utskottets beslut har blifvit anförd följande reservation af friherre e. Stedingk, B. S.: Emot Utskottets beslut i afseende å ht Hjerlas motion om utsträckning af den genom kongl. handelsordningen den 22 Dec. 4846 beviljade frihet att å landet idka handel, får jag mig reservera. Jag har icke kunnat förbise, att den grundsats, som gjort sig gällande i sednaste näringsförfattninsar, är frihet för en hvar att sig bosätta och med dit erbete redligen försörja, bvarhelst och på cdet sätt honom lämpligast synes. Från denna grundssats utgör förbudet emot handels anläggande närmaare än 3 mil från stad ett undantag, mihända påkalllsdt af en klok betänksamhet, innan man hunnit sana någon erfarenhet rörande den utvidgade näringsfrihe(ens verkningar, men om behöfligheten hvaraf tankarne från början voro, och ännu mer efter vunnen erfarenket äro, delade. Da frågor, Utskottet haft att besvara, äro, huruvida det cfrennämnda förbudet medför någon olägenhet samt om dess upphäfvande sannolikt skulle hafva någon sådan till följd. Uppenbart måste det för hvar och en, som önskar söpa, vara en fördel att erhålla den vara, han åstundar, med minsta besvär och omkostnad, samt följaktligen en olägenhet att för erhållande af äfven den ringaste förnödenhet se sig tvungen till en resa, hvarigenom tid, arbetskraft, foder m. m. förspilles, kanske till större värde än den sak, hvaraf han för sillfället är i behof. Serskildt har jag fästat uppmärksamheten vid det menliga inflytande stadsresorna utöfva på allmogens både hushållning och sedighe:. Ju oftare sådana företagas, desto värre.. Ske de sällan, blir åter följden, att köparen måstte begagna tillfället att på en gång förse sig medi allt, hvaraf han är eller sanmolikt kommer i behof. Att betala allt är honom ofta icke möjligt; han måste söpa på kredit, får betala varorna så mycket högra, men med sinnet upprymdt af stadslifvets förströelser, finner han åtkomsten lätt och förledes deraf att stterligare öka sin skuld. Orter finnas dessutom, 1. ex. skärgårdarne, der längre resor umder en stor del af året äre omöjliga och der således förbudet mot handels anläggande närmare än 5 mil från stadl måste verka synnerligen menligt. Detta såvidt frrågan rörer köparen. Hvad åter angår de handlande, som önska nedisätta sig på landet och hvilka, ofta börjande med en rringa förmögenhet, måsta fästa stort afseende på tilllälle att till lägsta möjliga pris erhålla lämplig bostad, lätt och i möjligaste måtto kort transport för sina varor m. m., måste det vara en väsendtlig olägenhet att icke, såsom andre näriagsidkare, fritt få utöfva sitt yrke hvarhelst dem lämpligast synes, — en frihet, hvars rättmätighet, enligt hvad ofvan är nämndt, rodan blifvit i vår lagstiftning erkänd. Beträffande de befarade olägenbeterna af det anmärkta förbudets borttagande, torde de vara mera skenbara än verkliga. ena sidan kan väl icke ockas, att en större tillgänglighet af urabärliga vaor understundom förleder den tanklöse hushållaen till köp, äfvensom att, på ett eller annat ställe, andihandeln möjligen urartat till bränvinsminutering. Dock torde, å den andra, mad ej mindre skäl kumna ägas, att begäret efter en vara ofia aftager, i den nån densamma ständigt är att tillgå; att den utsträckta kredit, hvarigerom allmogen nu förledestill hamdel och skuldsättning hos städernas handlarde, cke lärer kunna lemnas af de vanligen med ringare capitaler försedda handlande på landet; samt att, hvad bränvinsförsäljningen angår, denna så mycket mindre här kan tagas i betraktande, som handgölsordningens bestämmelser väl icke rimligen böra hvila å den förutsättning, att gällande författningar röande bränvinsförsäljaing icke vederbörligen handnafvas. Att åter förbudets borttagande skulle verka nenligt för städernas handlande kan jag så mycket nindre föreställa mig eller taga i beräkning, som någon farlig täflan af de små kapitaler, hvilka söka ig verksamhet i en handelsbod på landet, icke låer för städernas förmögnare handlande kunna befear, och dessutom friheten utgör handelns hufvudilkor, samt städernas handlande sjelfva komma i tnjutande af de fördeler, hvilka genom dess utsträeking beredas andra. Slutligen har jag ansett mig böra fästa uppmärkamheten derå, stt, enligt Kommerskollegli under. erättelse om Sveriges inrikes sjöfart år 1849, — å Kongl. Mosj:ts nådiga handelsordning endast trra r varit gällanda, uppgick handlsndes å landet bavilliing till 40 295 rdr bko, öfverstigande den sammamgda bevilninogen af de handiende i femtiotvå ml ikets städer och utgörande en trettondedel af dem evillning, som af de handlande i samilige rikets stäsar under samma år blifvit erlagd, — ett förhålinde, som tyckes antyda, att landthandeln är en för a AR