Aftonbladet – 22 mars 1851, sida 2

Ännu ett ord om universiteterna. Insändaren af artikeln i Aftonbladet för den 126 Februari barmades öfver studentlifvet i J Upsala, sådant det beskrefs i de föregående Tertiklarna; men han var färdig att gråta, då ban läste den teckning, som förekommer i Aftonbladet för den 19 Mars. De är här en sludent, som målar studentlifvet, sådant det kännes af studenterna sjelfva, af cem nemlisen, som gjort sig reda för verkliga förhållandet och som äga nog sans för att reflektera leröfver. Teckningen är hållen, icke i tonen :f Gluntarnes löje och lek öfver uselheaten, utan : de djupa och skärande tonerna af Bellmaniansk humor, som skaka hjertat till deltagande ach som framkalla, iete löje, utan tårar. Studenten och insändaren äro lika ense om sjukdomens tillvaro, som om det rätta boteinedlet. Insändaren hår sagt, att det enda nedel, som finnes för en genomgripande förbättring, vore universitetets fMlyttninsg till hufvudstaden, och detta säger äfven studenten. Men de sammanstämma också deri, , att ett sålant medel ej kan påräknazs förr, äin i en afägsen framtid. Att gå till roten moed en förbittring, vore ju att göra något radtikalt. Det Ore att misskänna den närvarande tidens tenlenser. Att i denna tid säga ett ord, som stöter på radikalism, vore att tala om rep i nängd mans hus. Således ingenting mer om den saken. Nu kunna endast palliativer komma fråga, Insändaren bar i detta afseende föreslagit ett större ental föreläsningar: studenten öreslår samman råden till tal och disputatioier. Han säger, att insändarens förslag är tämligen löjligt: insändaren skulle lkunna säga let samma om studentens förslag, om han ej rade vant sig att hysa aktning för andras öfvertygelse. Vill man se saken endast på den öj!iga sidan, så kan man fråga: hvilket är det iöjligaste, antingen att låta en professor år ut och år n läsa upp sina samma lexor, utan :tt på nå50t sätt söka tvinga honom att, gemm framskridande i vetenskapen, följa med sn tid — :ller att sätta friskare krafters medtäfan i verksamhet för att gifva ungdomen begrepp om zetenskapernas oupphörligt fortgående utvecking och tillvext? antingen att skråmessigt göra studenterna rälbundna under en enda förelåsar i hvarje lisciplin — eller att göra dim fria coch gifva lem valet emellan flera? antingen att låta i dem inpluggas mätt och emat det vetande, som en professor behagade ose för tillräckligt examenspensum eller för let bäst passande efter hans egn3, möjligtvis nsidiga, vetenskapliga eiler kanske politiska sigter — eller att sätta dom i tillfälle att ära känna något mer, måhända äfven något ättre, något mindre ensidigt? antingen att bereda utväg till föredrag i de ärskilda lärokurserna, innan examenstiden inräffor — eller att examinera i lårokurser, om ej varit föredragna? antingen att låta studenterna höra öfverinkta och utarbetade föreläsnipgar — eller att ita dem sjelfva hålla tal i disputationssällkaper (debating clubs)? Insändaren tror, för sin del, det vara nyttigt tt man upparbetas både i tänkande och i tainde. Derföre såge han helst, att begge förlagen sattes i verkställighet. De syfta båda IH samma mil — att gifva ungdomen en gageligare och ädlare riktning, än dena nu så Ilmänt och så allvarligt öfverklagade. Man r ej af någotdera vänta underverk. De äro, om förut är sagdt, endast pallistiver. Föresningarna, om de bli sådana som de böra bli, inna ej vara fruktlösa för bildningen, så snart gdomen lär sig att värdera studierna flör deras en skull och ej blott för examensbetiyget — hb dieputationerna skola tvifvelsutan, åtminune i början, gifva mycket interesse åt det ademiska lifvet. Insändaren önskar blott, t de ej måtte urarta till löst prat, hvaraf vi 1 öfver nog Här i landet, eiler till disputer uka, det sarligaste gödningsämne för egenirleken, och en sjukdom, som hos oss hämar all enighet i baslut och följaktligen äfven I gemensam kraft i handling. FEED RNE