Aftonbladet – 22 mars 1851, sida 1

ån Pålsjö, som dagligen håller Jäsarekonventuiklar, nom läseriet vållat den ena patientens manie. tadsläkaren bade, för att motverka dessa äfven för elsotillståndet farliga konventikler, påkallat biträde f stadens pastor, d:r Wieselgren, men han hade srklarat, att han själf gifvit Togrid lof att predika. )erföre hade stadsläkaren nu hemtat anledning att ända sig till sundhetskollegium, för awt der erhålla ågon hjelp emot den bärjande andeliga farsotten. — Utgifvaren 2f Götheborgs Handelsoch jöfartstidning, br S ndwall, tyckes genom sina ekenta cirkulärer hafva råkat i en verklig vyrstack och får pu jöna sanningen af ordpråket: den sig i leken ger, han får ock 1een tålan. Morgonbladet har redan fått för sin äkning tillverkadt ett dråpeligt svar till hr S, från folkskolelärarne i ett härad af södraa Sveigen, och ssom i lagligen bestyrkt afskrifft blifvit Red. af Morgonbladet tillställdt, på s:anima gång som originalet expedierades till Götheborg. Författarne hafvar, heter det, uttryckt den önskan, att namnen ej måtte utsättas, pen de kunna få ses på Morgonbladsbyrån. )essutom har Morgonbladet, såsom man väl an begripa, från flece olika delar of riket fått emoltlaga en mängd skrifvelser rörande samma cirkulärer, men hvilka utrymmet hindrar Morgonbladet att intagan. Uti det ifrågavarande svaret får br Sandwall — och genom Morgonbladets benägna örsorg äfven allmänheten — hufvudsakligen veta, att svaranderne, lika med br S., äro bondsöner, men kommit till helt andra öfvertygelser än han synes bysa. Hvarken bonden, eller någon annan laglydig personv, heter det, känner sig beröfvad eller i saknad af någon frishet; och de bästa och klokaste inse ganska ,väl, att om samhället skall vara lyckligt, dusger ingalunda den frihet, som skulle minska eller försvaga alla de band, lagen åläggern. (Men någontiog dylikt ha vi dock ej heller sett br Sandwall åsyfta, hvad man i öfrigt må anmärka om hans cirkulär!) De anse vid:are, att ;folket i allmänhet och lemnadt sig sijelf, är lyckligt och förnöjdts (Märk det effektrika if dessa ord: folket lemnadt åt sig sjelf: en riktig sjelfstyrelse, en ultraradikalism!) Svaranderne äro dessutom fast öfvertygade, att vom såväl de s. k. privilegierade, som massorna; ,komma till den sanna upplysningen, den som hvilar på kristlig grund. så afundas icke den vene den andres företräden, de må härflyta från privilegier, rikedom eller hvad som belst. Då vär hvar och en nöjd med sin lottr, (till och med skolelärare, länsmän, adjunkter, komministrar och alla andra, för hvilka det nu är väl knappt tillskuret och som hoppas på löneförbättringa:). Svaranderne förklara sålunida ock, att deras politik skall inskränka sig ttill den läran, att frukta Gud och ära konwngen, 1 pPetr. 2: 17; att vara all mensklig ordming un,dergilfne för Herrans skull, ebvad det: är ko,nungen såsom den öfverste, eller befallningsmännerna, såsom de der sände äro af honom, de onda till straff och de goda till pris, 2 Petr. 2: 13n, 0. s. V. Vi mena att det hade varit skada, att ej gifva äfven Aftonbladets läsare del af dessa profstycken ur den ifrågavarande episteln, och förutspå nästan att lir Sandwall skall blifva stor på, att genom sitt prenumerationsfiske hafva astadkommit så vackra predikningar i Morgonbladsstyl. : — Samma Morgonblad för i går innehåller också en insänd,, ganska märklig artikel, kaliad Herr presidenten von Hasrtmansdorffs affall, med anledning af bemälde presidents nyligen utkomna representationsförslag, hvari Adeln såsom särskildt stånd är utesluten. Man kan här se, att den gamle riddarhuschefens och byråkratens framträdande, på sätt som skett genom nämnde arbete, gått en viss fraktion djupt ull hjertat, nära nog som skulle det imnefatiat en öfvergång till demokratien, och man tycker sig nästan i hvarje rad af artikeln läsa ett: äfven du, Brutus!s Vi kunna ejneka läsaren aöjet af ett utdrag af några de märkligare bland dessa utgjutelser, och utmärka dervid med kursif stil några af kärnställena. Först ocb främst undgår det icke uppmärklsambeten, att artikeln bär till motta följande lilla artighet: Naturam expellas furcia, tamen usque recurrit. Derefter heter dett om hr von H.: pDenna för sin framfarna lefnsd så högtst märkesige man har uppträdt med ett represemntationsförslag, hvars innehåll sätter hela landet i dten djupaste förundran. Men frågar sig: hafva hiens otaliga lanhängare varit blinda vid bedömsndåe af hans åtI gärder och hans tappra strid för det konservativa leleamentets upprätthållande i vårt samhälle, eller har -jhr v. H. buris en mask, den han nu afkastat? Her han möjligen återinträdt på samma i demokratisk -lciktning gående bana, der han tog sina första steg -lsom riksdagsman? Hens af trycket i ämnet utgifna s digra bok, som, bland en mängd de aldra öfverflöI digaste enskildheter och betraktelser, innebåller -lganska goda upplysningar, lemnar visst skäl för hvad ; nan gjort, men de äro ganska underhaltiga och hafva det för törfettaren obehagliga felet, avr stå i uppenbar strid med de grundsatser, genom hvi:kas I (orfäktende ban under nåra en mansålder så rätt-I mätigt tillvunnit sig ett stort förtroende inom cch rlutom sitt stånd. Vi lemna honom gerna cbestridd -laren af att hafva följt en förändrad öfvertygelse, il vid det steg han pu så dristigt uttsgit. — men vi hemställe dock, om hans uppjörande är ridderligt, -lom det är tacksamt mot det stånd, hvars majo-lritets förtroende han så oinskränkt åtnjutit. — iHvad följder detta föreiag kan medföra, är nu ej dllätt att baräkpe: författaren tror dem för tonom at Isjeif förnämligast bii merliga. Sielfförisakelsen är en dygd, men att försaka andras väl, helst af den el.om ovpphörligt eynts ssmmanbinda dettia väl med n samhällets, det är något helt annat. Då ban tror att genom ett bland de konservative förloradt inflytande allmänna ärenden skola gå mindre val, än it lda eljest skolat göra, så tillräknar hen sin per: sonlighet sannerligen en allt för stor heder, likilsom skulle man hittills blindt foljt a fana och nej öfvertygelsens makt. Han tror sig frlora gamla tl vävner, utan att kanna förvärfva py. Hopper i 1. I detta sedosra afseende, om deri ligger någor tröst, -l kommer säkerligen att så honom till bids. Redan rhöjas röster, som beundra detta affall, ch det i stor emängd blard dem sor i hr v. H. trott sig ega den 1 oöfvervinnerligaste motståndare. De radikales skasg deglädje hoppas vi dock skall förfeela sitt mål. stl Någon brytning bland adeln är ej att befara. sDetua stånd bar blott att beklega, ait enn af dess utAdeia igaa braft, det Ta