Aftonbladet – 21 mars 1851, sida 2

ee menniskomassa hade, för att åhöra och se detta, samlats framföre slottet, hvilken ännu, sedan allt var förbi, qvarstannade och uppfylle den fria platsen framföre residenset, sjungande, dansande, skämtande och njutande den sköna höstaftonen vid ljudet af den ifrån de upplysta Istotitsrummen nedtonande balmusiken. Hertiigen, som då han tillfälligtvis framträdt till ett fönster, märkt den böljande menniskohopen, kallade ifrigt Hartwig till sig. Ser du, Hartwig, hvad är det? hvad betyder det? Ah nu vet jag, en revolution, med stormning och barrikader., Uian att afbida svar skyndade ban bort och syntes svart åter i salongdörren, med värja vid sidan. Mine herrar, följen mig! ropade ham med stentorsstämma inåt salen och skred sedan, åtföljd af hela den manliga personalen, gravitetiskt utföre den stora slottstrappan ned på slottsplatsen. Ifrån alla sidor strömmade folket tillsammans omkring honom. Gifven akt! ropade han nu till sin eskort, nu bryter det löst! Ingen får hindra mig ifrån, att med egen fot nedtrampa och krossa hydran! I det ögonblick den sammanströmmande folkhopen hörde den landsfaderliga rösten, aiftogo alta battar och mössor, svängde och kasstade dem i luften och ropade ur tusende struppar: Lefve hertigen! MHurrah, vivat! hertiigen, vår farl!, Det var ett förfärligt larm, som aldrig ville sluta. Hertigen drog sin hand tillbaka ifrån värjfästet. Det går ännu ickel sade han, med en viss klagande resignation i min och ton. Nej, ers höghet! sade Hartwig leende: allt har sia tid: det är nu reaktionens, och det revolutionära har kommit ur mod — tills Vidare. — OO S.S VN SLUT.