Aftonbladet – 21 mars 1851, sida 1

oc 4 INGEN KARLEK.) NOVELL AF L. SCHUCKING. VII. ANNA. Efter några dagars vwvistande i prestgården hade Anna, så godt som det lit sig göra, funnit sig isin pya omgifning. Menniskorna voro för henne ännu helt fremmande, i synnerhet pastorn sjelf, som bon minst såg. Af den gamla damen börde hon blott då och då ett ord,som kunde hänföras till deltagande och ingilva förtroende, och i allmänhet var det oändligt svårt för någon att göra fröken von Keppelilag och med hemmne komma till rätta. Di Anna vid det allraaminsta bad om hennes råd, var vanliga svarret: Huru kan man vara så enfaldig och frågga om något så enkelt, eller du är nu så gamnnal att du får råda dig sjelll För öfrigt lät hon i allt påskina att Anna var beroende af henne. Deremot vande sig den unga flickan desto lättare och kättre vid buset och dess omgifningar, vid gård och trädgård, hvilken sednare hon helt och hållet 1og under sin upp sigt; hon skötte och vattnade de unga plan: torna, blomstren och de uppspirande späda ärterna och bönorna. Afven husdjuren kände snart sim vårdarinna; dufvorna flögo omkring bernes axlar och gårdshunden, den store pudeln, amnars en arg persedel, vek sällan ifrån hennes :sida. Vid sina trädgårdssysselsättningar hade hon vanligen den afskedade pastorn i Steinbeim till sällskapare. Denne man varen afsvuren fiende tili den gamla fröken von Keppel, och ju mera han si; Anna lida af dennas nycker, desto mera tliteg hans vänsksp för flickan, som lempad: bonom ett ytterligare bevis och exempel på, huru illa man i prestgården bebandlades under den gamla frökens regering, oct huru mean af den förnäma damen sågs öfvel eaxilp. Sa bärde, att då det icke föll honon in att vara sjuk, bvilket nu mera sällan in träffade, gjorde ban Anna sällskap så ofta hoj var i Wädgårdenv, Han var en stor pomolo; och bvsar ban såg henne sysselsatt, ställde hal alltid ern trädgårdsstol intill närmaste äppelelle ) 82 A. B. JM 62, 63 och 66.