Aftonbladet – 21 mars 1851, sida 1

Hartwig hade ett dubbelt ändamål med samalet, hvarom han bedt Anua. Först ville han, om han lofvat, gifva Adrienne Traunstein tiliälls att se sin rivalinna, och sedan ville han ;ppet fråga denna, om hernes förhålande tull srefve Salentin Guolding, för att af hennes ord, ller åtminstone af hennes min och tonea af reppes röst inhemta, om i hans kärlek till henne åg något förnedrande. Ju oftare han sett Avna, lesto osannolikare hade för honom blifvi, att vågon fläck kunde vidlåda henne. Hos honom nade förtroendet kommit efter kärleken. Nu, då ;:vertygelsen alltmera tilltog stt han icke kbevöfde frukta vissheten, önskade han sig den. eh var icke Anna ett af grefven asett byte, om, om han hsindlaie öppet emot flickan kunde undanryckas förföraren ? — Han förebrådde sig, atl så länge hafva legat och ansig siz, sällsamt nog, utsedd att beröfva denne Salentin bide maka och älskarinna. VIL KÄRLEKEN VINDICERAR SIN RÄTT, Följande dgen, redan före den bestämda tiden, satt Anna i den gömda boskeens skugga och då hon för hvarje skridande minut kände sig oro!igare, försökte hon ett medel till lugnande, som bon ofta förut använd: : Hon uttalade sin 0:0 i toner. Hennes röst var skön, vek och sonor, som perlins klang på bottnen af en guldpokal. Hon sjöng några star cor, som bon lärt af sin mor, och hvilia nu för henna innehöilo en aldrig förut tänkt betydelse: På ersliga stranden, Jag väntar dig; O, kom öfver sjön, Då dagen till skymning, Och ljuset till duokel, Förbytos — O kom! Kom med sijenorna — Och skingra allt tvifvel Om din kärlek! Men om du ej äl kar mer, O, blif då boria! Och om du ångrar Den ed du mig svor, Kom då aldrig mer! Och fastän jag gråter, Kom icke mer! Hon trodde sig obejyssnad då hon repeterande sjöng dessa sirofer. Men hon var det icke. Adrienne var i hennes grantskap. Utan att fästa afseende på det opass: nde och ir däscreta, hade denna företagit utflygten. Hoi måste se